Mental vinter

Jag drömmer att jag tar bilen och åker till min gamla skola. Axel sitter på passagerarsätet.
- Jag måste gå in och hämta min slalomutrustning. Kan du vänta utanför?
- Vad ska du med den till?
- Jag vill ha den bara.
- Den är ju förmodligen alldeles för liten om du hade den i mellanstadiet?
- Jag vet men nu tål jag bara inte tanken på att det är nån unge som använder min slalomutrustning.
- Det har ju gått bra förut?

Jag kliver ur bilen. Egentligen tvekar jag över i vilken byggnad det var jag gick femte klass, men jag låtsas vara säker. Jag är i alla fall säker på att det var i femman slalomutrustningen lämnades kvar i kapprummet när sommarlovet kom.

Några elever är kvar i klassrummet och plockar ihop saker inför jullovet. Det sitter en man i katedern. Jag försöker prata med honom men en mamma står på andra sidan och stjäl all uppmärksamhet. Till slut säger hon:
- Ursäkta! Jag vill bara hämta min sons skidor!
- Jag med, säger jag. Jag vill hämta några skidor.

Magistern nickar.

Det ligger skidor under skohyllorna och ovanpå hatthyllorna och garderoberna. Pjäxor står slängda lite varstans, sällan i hela par. Jag vrider och vänder på skidor men känner inte igen några alls. Känslan av att jag kanske är i helt fel klassrum lurar i bakgrunden. Två hjälmar står på en hylla och jag tar en av dem, chansar på att det kanske är min. Pressar in mitt huvud i den framför spegeln och den är för liten, dessutom är det inte en slalomhjälm. Jag rycker i några rasslande stavar som står lutade mot garderoben, försöker minnas mönster och storlek men det är svårt. Det som nådde upp till hakan då når kanske till... magen? nu. Jag vet inte hur lång jag var. Jag inser att det egentligen inte är skidorna jag letar efter utan mitt eget minne som glider undan alltmer. Irriterad snor jag runt bland grejerna som byter färg och utseende varje gång jag ser dem. Är det rätt klassrum? Är det rätt skidor? Och om jag inte minns att jag varit här förut, så måste väl det betyda att jag inte har det, även om jag har det?

Till sist hittar jag mina pjäxor. Det är som om de skissas fram ur minnet och blir verkliga. Jag blir så glad för att jag känner igen dem, och jag minns varenda detalj. De är vita och repiga med mintgrön insida och på sidan dekorerade med två cerisa paintbrush-streck. Spännet löper bakom benet, det är i vit plast, och sätts fast med en låsfunktion på utsidan av benet.

Jag tar med mig pjäxorna och går. Utanför väntar Axel med bilen. Jag viftar triumferande med pjäxorna. Det är inte längre vinter ute, utan sommar. Jag föreslår att vi ska gå och sola i parken bakom bankhuset. Det är väl kanske mer en trädgård. Eller så blandar jag ihop det igen. Det kanske inte är något alls.