These are the things that kill me

Två saker sammanföll i mitt liv: jag träffade Marianne i tvättstugan och jag fick ont i ryggen.

Marianne är en kvinna som bor på min våning och som är verksam konstnär. Vi började prata i tvättstugan, hon visste var jag bodde men jag hade aldrig sett henne förut, och hon föreslog att jag skulle gå med i gårdsrådet. Sedan visade hon att vi faktiskt har ett fint gym i källaren, och hon själv har ett rum som atelje som vi kanske kan få ta över när hon flyttar i mars. "Det här huset är värt att hålla fast vid" sa hon, och jag började tro henne. Gymmet var jättefint (okej - med källarrum i betong- mått mätt) med löpband, två cyklar, boxningssäck och lite annat, och så visade hon bastun också som är nyrenoverad och gårdslokalen som även den såg (med gårdslokalsmått mätt) trevlig ut.

Jag började få positiva vibbar av huset och grannarna och tänkte att gårdsrådsmedlemskap kanske inte är så dumt ändå, då får man dessutom nycklar till alla ställen. Sen såg jag framför mig hur alla i huset gemensamt planterade blommor på innergården och stiftade nya bekantskaper (läs: kattvakter). Hur som helst är det ändå bra att ha kontakt med grannarna, i fall man skulle låsa sig ute någon gång eller bara för att det är trevligare att heja i trappen än att alla ska vara höghusanonyma. Dagen efter var jag hos en naprapat.

Han sa att mitt ryggont kommer att komma tillbaka så länge jag inte bygger upp muskulaturen. Mot det ordinerade han pulshöjande aktiviteter med stötiga rörelser, till exempel ridning och löpning. Det var alltså en rätt bra timing att jag fick nos om gymmet, eftersom jag hellre springer inomhus på löpband den här årstiden.

Det här är faktiskt första gången jag tyckt om ett gym. Mest för att jag får vara där själv, och inte behöver visa offentligt att jag inte har en aning om hur man gör med styrketräningsmaskinen. Jag slipper dessutom svettlukten och ljudet av E-type-remixar som blandas med klingande vikter. Jag tycker om idén om ett privat gym på samma sätt som jag tycker om mina idéer med temabowling (där man själv får välja musiken och det finns ingen dålig musik bland skivorna) och den vattentäta iPoden (för simhallen). Det här bidrog till min känsla till huset i stort, att vi är fler som hellre tränar privat än på IKSU, att vi drar med våra egna skivor till CD-spelaren (Marianne lyssnar på Hendrix när hon cyklar) och gymmar helt för oss själva. Jag funderade på vilka blommor vi ska plantera till våren och kände sammanhållningen knaka i väggarna.

Så i kväll låg den där. Någon hade glömt en bränd skiva bredvid CD-spelaren och jag vände nyfiket på den för att bonda ytterligare med mina grannar, förväntade mig ett tuschpenneskrivit Nirvana eller Distillers eller annan lämplig träningsmusik, men vad stod det om inte: Body Pump III.

Who are these people?

Vem i *** tar med sig det sämsta med gymmet till gymmet? Det är som att ta en tiominuterskö med sig till konsum. Frivilligt. Jag var tvungen att slå på den. Tänkte att det kanske inte är så illa.

Det var det. Nej, det var det inte förresten, det var värre. Vem visste att det finns en technoversion av Haddaways dansa-häftigt-med-händerna-på-knäna-på-mellanstadiediscot-hit What is love?
Vem visste att Dr Alban släppt Fler låtar än Hello Africa och Sing Halleluja?
Jag hade faktiskt ingen aning.

Dessutom: Inte bara har någon skapat ett skivkoncept som heter Body Pump, någon har dessutom släppt en tredje skiva i serien och någon annan har dessutom tyckt att den var så bra att de måste göra en kopia.

Nej. Inte heller här kunde jag känna samhörighet. Bra hus? Hålla fast vid? Body Pump III?
När det är dags för vårstädning tänker jag dra för gardinerna.