Cellar door

För fjärde gången går jag upp vid niotiden och tar på mig jacka och skor och vandrar de fyra trapporna ner till källaren. Den röda, fyrkantiga lysknappen klickar lite otäckt. Som om den nästan håller på att fastna. Kli-ick. Sen tänds svag takbelysning över de nätklädda förrådscellerna. Lampor är vanligast. Folk har mest ställt undan lampor av olika slag. Och så skidor, pulkor och en och annan cykel.

Längst in i rummet är en ny dörr. Den gnisslar. Efter det står jag i en mörk sluss utan fönster, dörren glider igen bakom mig och jag vet att lysknappen finns på motsatt vägg. Den är också röd, men lyser inte i mörkret. Glödlampan i taket tänds. I det lilla utrymmet finns en plåtport ut mot gården, och en vit, svartfläckig dörr framför mig. Jag knackar. Hårt. Två gånger.

Men hon är inte inne i dag heller, eller så vill hon inte öppna. Jag väntar en stund i slussen, den känns som ett väntrum med alla låsta dörrar, som om jag är beroende av att någon av dem ska öppnas snart. Jag står där några minuter. Inget händer.

Sedan går jag upp igen.

Jag måste fotografera Marianne till min artikel. Kanske har hon åkt bort. Ingen öppnar i lägenheten. Fönstret är överbelamrat av krukväxter. Någon gång måste hon ju vattna. Kanske kan jag hålla koll på om de vissnar ovanligt snabbt. Men jag kan inget om blommor.