Pling plong

Och jag ligger och sover och i drömmen är vi på en bussresa till det exotiska södra Sverige. Jag känner inte dem som är med, det är någon slags klass, småbarn. Vi är på väg tillbaka och jag har somnat rakt över gången på fyra säten. Vi stannar i en stad där barnen hoppar av och tar Kungsbåten ut till sina öar. På andra ställen ligger hyreshusen i vattnet, utanför dörrarna är bryggor och sen vatten med simbanor. Kör bussen gör i alla fall bildkursledaren Lars. Jag frågar varför vi måste lyssna på samma speakerröster som när vi åkte söderut. Han säger att de bara finns där.
- Inbyggda i själva orterna?
- Ja.

Någonstans i en lycklig, solbelyst kurva vaknar jag av ett skarpt plingande. Någon ringer på dörren men jag kan inte förmå mig själv att vakna till ordentligt och skynda mig för att öppna. Jag ligger kvar.

Hemma hos mig ringer ingen på dörren om man inte bestämt det med personen en stund innan. Det kan förstås vara min granne Marianne som vill något, eller hon som var sekreterare på årsmötet vars protokoll jag måste justera. Men fantasin börjar genast skena.

Det kan ju ha varit ungar som säljer kakor, eller någon som ville överraskningsbesöka, eller Jehovas, eller hyrsvärden (ett alternativ jag strök igen eftersom klockan snart är sex), eller någon som...

Till slut stannar min fantasi på att det var någon som kom med en semla. En granne som fått fika över, kanske. Vad vet jag.

Och nu grämer jag mig förstås för att jag inte öppnade.