Minnet

I förrgår var jag ordentligt trött och skulle fylla i min adress på någon registreringssida på internet. Jag skrev "Hattmakargatan 15" och inte förrän jag insåg att jag inte mindes postnumret insåg jag också att det var min gamla adress i Gävle. Det är två år sedan jag flyttade därifrån.

På samma sätt berättade en gammal jobbarkompis hur hon en dag på jobbet som vanligt skulle ringa hem till sin sambo och bara meddela något ordinärt som att han skulle köpa mjölk eller hämta sonen på dagis. En vanlig rutin, även om hon var stressad och trött. När hon ringde svarade hennes expojkvän som hon inte pratat med på några år. Hon hade slagit fel nummer.

Vad ska vi med dessa minnen till? Varför all denna barlast; telefonnummer som inte längre leder någonstans, namnet på någons döda husdjur, en vanlig söndagkväll för femton år sedan med korv och potatismos? Det måste ju finnas kapacitet att lagra något bättre, särskilt om man, som jag, är väldigt glömsk. Hur mycket bråte ligger det i hjärnan egentligen?

Några saker jag inte längre minns:
* Telefonnumret till mitt gamla jobb (vilket är viktigt eftersom jag jobbade på ett 0771-nummer) (hur lät det där egentligen? det var alltså en vanlig kundtjänst, inga andra tjänster)
* Namnet på mina lekisfröknar
* Namnet på dem jag delade lägenhet med på Irland (har några vaga förslag dock)
* Namnet på 80 procent av alla gamla klasskompisar (högskolan ej inräknad)
* Mina gamla telefonnummer

Några saker jag minns:
* Namnet på alla hästar på Säters Ponnyklubb under de år jag gick där (Basse, Mustang, Bilbo, Vilja, Dolzita, Roffe, Rasken, you name them, jag vet till och med nästan vilken som stod var)
* Telefonnumret till tre kompisar från låg/ mellan/ högstadiet
* Första sidan i vår engelskabok, där var nämligen en sång som gick så här: "One two three, four and five, Jane and Susan, Bill and Clive, six, seven eight, nine and ten, Peter, Johnny, Jill and Ken"
* Vilket år Columbus upptäckte amerika, på spanska: mil cuatrocientos noventa y dos
* Det vetenskapliga namnet på hicka: Hypernevrokostiska diagfragmakontravibrationer
* Nyår 1989 när Pappa sa "snart är det aldrig 80-tal mer"
* Texten till Jamaica Farewell som vi tvingades sjunga på musiklektionerna i mellanstadiet ("down the way and the nights are gay and the sun shines daily on the mountain top, I took a trip with a sailing ship and when I reached Jamaica, I made a stop...")
* När jag var liten och byggde en snöhäst i flera timmar innan min storasyster och kusin sparkade sönder den
* "Den vilda bäbyn" - en lek jag lekte med min kusin Johan där en skulle vara den vilda bäbyn och en skulle försöka hålla reda på den vilda bäbyn
* När pappa hade köpt en videoapparat i julklapp till hela familjen och rimmet på paketet började med "titta hit, titta dit" och jag trodde exalterad att det var en stjärnkikare
* När jag var liten och lekte hemma hos min granne Niklas och han sa att kungen hade besökt deras utedass
* Att min kusin Veronika hade en bananformad kudde på sitt rum
* Skyltarna på min skola: "Svär icke! Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning"