Snärten

Varje morgon gör han det. Det är förmodligen en slags hämnd.

När jag vaknar vill han ligga i sängen en stund och spinna och sen springer han runt mina ben ut till köket, när jag öppnar kylskåpet sitter han under och jamar. Det är sällan han får något. Han har sin kattmat och sitt vatten på platsen utanför köket, och om jag ids ställer jag dit honom så han får stå där och gnälla istället. Inte sällan hoppar han upp på en stol i köket och börjar yla.

När jag går ut med frukosten till rummet sicksackar han runt mina ben. Oavsett om jag går en, två eller tre gånger följer han efter som en plåsterlapp. När frukosten är framdukad hoppar han upp i soffan och sätter sig bredvid mig med förväntansfulla ögon. Ibland försöker han krypa upp på bordet, då får jag knuffa ner honom. Sedan händer det. Alltid.

Han väntar ut mig en stund, ser på mina mackor och min mjölk, eller min gröt och jos, inser att han inte kommer att få smaka och då hoppar han ner från soffan. Men alltid då och aldrig annars gör han det med snärten. Snärten innebär att han slänger runt svansen så att den slår i bordskanten precis i hoppet. Alla som haft en långhårig katt fattar att det blir katthår överallt. I smöret, i mjölken, på mackorna eller i gröten. En slags subtil hämnd. Ett sätt att gå från bordet med äran i behåll.

Själv undrar jag hur mycket katthår man kan få i sig innan man kvävs av en hårboll.