Kvartersmöte

"Jag måste blogga av mig". Sa jag i telefonen för en minut sedan. Så terapeutiskt. Men herregud, vi har haft ett nytt kvartersmöte.

Jag har precis gått med i styrelsen i mitt kvartersråd för att jag ska få en egen nyckel till träningslokalen. I kväll hade vi vårt andra möte. Det var så trist. Sååå trist.

Tristast är den avgående sekreteraren (jag tar över efter henne). Hon är så tråkig så klockorna stannar. Det kryper i mig bara jag tittar på henne. Hon är liksom, runt 28 år gammal och bor med sin sambo i en tvåa. Nu ska de flytta för att sambon fått jobb. Det meddelar hon med världens torftigaste stämma, ungefär som att hon är uppgiven över allt i världen: "Ja. Nä. Så. Ja, vi ska ju flytta". Korta, snipiga ord. Och en ihopvriden mun och en haka som surar sig nedåt mot det koftbeklädda bröstet. En långkofta, såklart, grå, såklart. På fötterna har hon såna där moderna skinnstövlar med kosacksnören: ni vet. Vadlånga stövlar med lurv på och två skinnsnören med lurviga bollar på. Hon har dem säkert för att verka inne. Men hon är bara tråkig i fåniga stövlar. Dessutom kastar hon svarta blixtblickar mot mig hela tiden. Säkert för att jag ska ta över hennes "jobb". Men obs! Hon skämtade ikväll. Icke att förglömma. När kassan kom på tal drog hon lätta-upp-stämningen-skämtet "vi kanske ska köpa aktier för pengarna". Roligt. Förlösande roligt. Inte.

Det var dock inte kvällens enda torra skämt. Nejdå, det vimlade av dem. Det blir ju på den nivån när människor som inte riktigt känner varandra och aldrig riktigt kommer att lära känna varandra och inte heller vill det eftersom man bor i samma hus och vill behålla sin privata sfär, möts. Här är några muntra exempel:

Om krukväxterna i kvarterslokalen och deras brist på vattning: "Nä, vi kanske ska installera en bevattningsanläggning här".
Om att installera en fläkt i träningslokalen: "Vi kanske ska sätta den på utsidan istället så att all frisk luft sugs ut".
Om påstådda sprickor i husgrundens cement: "Nästa gång kan dom väl bara bygga med frigolit på en gång".

Jag höll på att somna. Allvarligt. Samtidigt vill man ju inte förolämpa någon genom att inte ens försöka skratta. Men det satt långt inne.

Ingenting fick vi gjort heller. Det var ju så "trevligt". Nycklarna får jag i slutet av nästa månad då jag måste gå på ännu ett möte. Här är istället några ämnen som dristades på mötet:

* Paradisbadet i Övik och vad det kostar att bada där (gäsp)
* Om inte Umeå ska få ett äventyrsbad snart (gääsp)
* Varför Umeå inte kan expandera (gäääsp)
* Fågelreservatet utanför flygplatsen och om Botniabanan kommer dras där (gääääsp)
* Vad gör dom på Försvarets forskningsinstitut egentligen? (gäääääsp)
* Hur det går med planerna på att lägga om E4:an i Umeå (så dödstråkigt)

Det bör väl kanske tilläggas att jag var riktigt trött redan innan. Jag köpte kattsand i dag och eftersom säcken väger en del tog jag bussen hem. När vi närmade oss min hållplats tryckte jag på knappen och tittade ut genom fönstret och tänkte "ja här bor jag". Men klev jag av? Icke. Jag tror det är dagens största trötthetssymptom. Mötet var bara en bisak. En fruktansvärt tråkig bisak. Det var tråkigt. Tråkigt. Nu tror jag att jag har bloggat av mig. Måste känna efter. Jo. Nu.