Ingen Nicolai

Jag orkar inte mer. Nu är droppen nådd. Nu, nu, nu får det vara nog!

"Nä, det känns underbart."
"Äh, det är underbart."
"Nä det känns ju jättebra".

Klockan 21:30 skulle SVT visa en dokumentär om när Nicolai Dunger spelade in sin nya skiva. Istället fick vi se hockeyspelare göra raketen och gunga höfterna till We will rock you. Det är sådana här gånger man skäms. Ok, ni har vunnit OS. Här är några tips för att inte tappa all värdighet redan dagen efter:

1. Visa er inte offentligt tillsammans med Nick Borgen
2. Ha inte på en guldfärgade hjälmar. Det är som om svenska ridlandslaget skulle ha på sig guldfärgade hästhuvuden.
3. Skippa klyschorna.

"Nä, vi gav det vi hade och vi vann, det känns underbart."

"Dokumentär om sångaren Nicolai Dunger. Efter att mest ha sjungit på engelska i USA har Nicolai övergått till svenska inspirerad av en diktsamling av Edith Södergran. De nya sångerna har fått honom byta sorgen efter sin mors död till vackra minnen."

Tydligen var programmet jag skulle se så oviktigt att SVT inte ens tyckte att det var nödvändigt att sätta in en textremsa om VARFÖR programmet utgått. Jag har stått ut med det här. Jag har lyssnat på min beskärda del av hockeysnack fastän jag inte är det minsta intresserad och jag har till och med sett hockey på TV. Men inte ens när OS är slut slipper man undan. Jag vet att det inte är PK att skriva om efterdyningar av stora vågor men ni fattar vart jag vill komma. När ska jag slippa? När, när, när?

Hör på nyheterna att fotbollslandslaget ska spela in en VM-låt tillsammans med Thomas Ledin. Där, gott folk, har ni en motivering så god som någon att inte gilla sport. Som om inte Nick Borgen räckte, menar jag.

För övrigt: Om någon mer hamnar på min blogg genom att googla på "Hon som dansade tillsammans med Nick Borgen" så hör av er. Jag vill veta vem ni är. Det vill jag verkligen.