This is my last confession
Jag har precis, som alla andra, en del mindre lyckade köp i skivsamlingen. Skivor som är som iglar i badvattnet, fungusöar på fötterna eller bara helt enkelt pinsamma. Andra bara bortglömda. Jag tycker ändå att jag klarat mig rätt bra genom 90-talet (för det var naturligtvis då de flesta pinsamma skivorna inhandlades), till skillnad från t.ex. min storasyster som hade både Europes Final Countdown, Roxettes Joyride och Ronny & Ragges Let's Pök i skivhyllan. Men här är mina konstigaste skivköp. Och jo, vi gör en topplista av det. Pinsammaste på förstaplats:
10. The Wonder Stuff - Never loved Elvis.
En slags folkmusikbritpopaktig skiva från 1991 som jag köpte på skivbörsen i Borlänge och sedan aldrig lyssnade på. Av någon anledning har den smugit sig med till Umeå och därför fick den sig en provlyssning häromdan. Vi pendlade mellan att det lät lite Smiths, lite Madness, lite Mansun och en hel del Waterboys. Med andra ord alldles för spretigt för att det ens skulle kunna finnas något guldkorn på den. Vill ändå lägga ett ord för de små bakgrundstexterna i texthäftet som i alla fall ger musiken lite charm, små meningar som "Finished on a drunken bed in Stepney" eller "Clifford laughed at me every time I jumped to answer the phone. Ha fuckin' ha. He didn't know what I knew". Men köp den för guds skull inte.
9. Gyllene tider - Hits.
Egentligen har jag aldrig ägt den här skivan men vi hade två ex. av den i familjen så den gick liksom runt och uppehöll sig i min skivsamling alltför länge. Enda anledningen till att den inte är med och tävlar om förstaplatsen på pinsamhetslistan är för att jag fortfarande är modig nog att erkänna att jag gillar en låt på den - Flickan i en Cole Porter sång. Det må vara hur banalt som helst, men frågan är om svensk radiopop blir så himla mycket bättre. Det där gjorde lite ont.
8. Lars Winnerbäck - Dans med svåra steg.
En bränd CD-skiva som smög sig in i mitt liv på ett sätt jag inte längre minns. Det här är pinsamt. Jag har slängt den.
7. Savage Garden - s/t
Åttonde klass, jag undrar om man inte är ursäktad då? Fortfarande är jag lite imponerad över hur sångaren - heter han Daniel Johns eller Jones eller nåt? Samma som sångaren i Silverchair i alla fall, lyckas sjunga verserna på I want you och samtidigt hinna andas. Ni vet: Everytime I need to see your face I just close my eys and I am taken to a place where your chrystal mind and magenta feelings take up shelter in the base of my spine sweet like a chick a cherry cola. Eller nej, ni vet nog inte förresten.
Eftersom jag lyssnade på skivan en intensiv period när jag hade magsjuka förknippar jag den rätt mycket med magsjuka. Och det är nog helt rätt.
6. Jumper - Välkommen hit
Signerat exemplar med tillhörande signerad poster och allt fick jag av mina föräldrar en födelsedag på högstadiet efter att min storasyster sagt att hon inte ville ha den. Riktigt patetiska texter på sina håll och musiken är förstås kass. Mest smörjig minns jag att låten "Den glada clownen Claude" var. Texten var övertydlig i nivå med grejer jag skrev i min berättelsebok på mellanstadiet. Typ så här: "Vilken tur att min mask, eeh så glaad. För under klibbar allting fast... av tårar!" Och nej, det var inte på den här skivan minihiten Tapetklister var med. Det hade i alla fall gett mig lite upprättelse.
5. Börjar sina lite i skivminnet så jag slänger in ett kassettband istället. Om jag skriver "Ingen vet när, om ett tag är, men det är då jag vet vi ses igen. Ingen vet hur, långt ett liv är, men jag lovar att vi ses igen" så tänker ni förhoppningsvis inte på gruppen Wildsvin. Men det är dom. Bandet ligger hemma. "Jag far ibland förbi, din gamla lägenhet, den lyser inte som förut". Och bandet ska förstås slängas.
Äsch, jag minns faktiskt inte fler. Lite ogenomtänkt av mig att börja på en lista och sedan inte kunna fylla den. Jag tänker härmed förta spänningen och marschera direkt till förstaplatsen!
4,3,2
1! Rammstein - Sehnsucht
För att kunna säga något om den här skivan måste man, jobbigt nog, även säga något om mig. Under en period i gymnasiet, hädanefter refererad till som the dark ages, lyssnade jag på saker som Rammstein för att jag tyckte att det var... häftigt. Nuförtiden framstår den här personen för mig avlägsen som släktens yttersta förgreningar eller gamla klasskompisar som bytte skola efter en vecka. Rammsteins skivor handlar ju bekant om sådana saker som incest, flygolyckor och svarta änglar. Jag tror kanske jag ville verka lite tuffare. Dessutom vill jag säga till mitt försvar att när man gick teknikprogrammet förväntades det nästan att man skulle lyssna på Rammstein. Precis som alla humanister säkert lyssnade på Smiths, och alla på fordonsteknisk lyssnade på Björn Rosenström. Teknikprogrammet var för övrigt grymt tråkigt och jag var frånvarande alldeles för mycket och mina betyg kunde säkert sett bättre ut. Jag läste mattekurser till F-nivå men i dag minns jag ingenting av integraler, vektorer eller det mystiska talet E. Helt bortkastat med andra ord. Fortfarande har jag mardrömmar där jag drömmer att jag inte gått ut gymnasiet, att jag varit frånvarande i sex år och nu måste ta igen all matte jag missat. The horror.
Bubblare: Skivor jag har som Axel skulle vilja se på listan:
Manic Street Preachers - Generation terrorists
Joy Division - Substance
Gyllene Tider igen, den här gången på förstaplats
Jag vill rekommendera andra att göra en likadan lista. Det kändes förvånansvärt renande, och nu kan jag möta framtiden utan dessa stenar i bagaget. Puh!
10. The Wonder Stuff - Never loved Elvis.
En slags folkmusikbritpopaktig skiva från 1991 som jag köpte på skivbörsen i Borlänge och sedan aldrig lyssnade på. Av någon anledning har den smugit sig med till Umeå och därför fick den sig en provlyssning häromdan. Vi pendlade mellan att det lät lite Smiths, lite Madness, lite Mansun och en hel del Waterboys. Med andra ord alldles för spretigt för att det ens skulle kunna finnas något guldkorn på den. Vill ändå lägga ett ord för de små bakgrundstexterna i texthäftet som i alla fall ger musiken lite charm, små meningar som "Finished on a drunken bed in Stepney" eller "Clifford laughed at me every time I jumped to answer the phone. Ha fuckin' ha. He didn't know what I knew". Men köp den för guds skull inte.
9. Gyllene tider - Hits.
Egentligen har jag aldrig ägt den här skivan men vi hade två ex. av den i familjen så den gick liksom runt och uppehöll sig i min skivsamling alltför länge. Enda anledningen till att den inte är med och tävlar om förstaplatsen på pinsamhetslistan är för att jag fortfarande är modig nog att erkänna att jag gillar en låt på den - Flickan i en Cole Porter sång. Det må vara hur banalt som helst, men frågan är om svensk radiopop blir så himla mycket bättre. Det där gjorde lite ont.
8. Lars Winnerbäck - Dans med svåra steg.
En bränd CD-skiva som smög sig in i mitt liv på ett sätt jag inte längre minns. Det här är pinsamt. Jag har slängt den.
7. Savage Garden - s/t
Åttonde klass, jag undrar om man inte är ursäktad då? Fortfarande är jag lite imponerad över hur sångaren - heter han Daniel Johns eller Jones eller nåt? Samma som sångaren i Silverchair i alla fall, lyckas sjunga verserna på I want you och samtidigt hinna andas. Ni vet: Everytime I need to see your face I just close my eys and I am taken to a place where your chrystal mind and magenta feelings take up shelter in the base of my spine sweet like a chick a cherry cola. Eller nej, ni vet nog inte förresten.
Eftersom jag lyssnade på skivan en intensiv period när jag hade magsjuka förknippar jag den rätt mycket med magsjuka. Och det är nog helt rätt.
6. Jumper - Välkommen hit
Signerat exemplar med tillhörande signerad poster och allt fick jag av mina föräldrar en födelsedag på högstadiet efter att min storasyster sagt att hon inte ville ha den. Riktigt patetiska texter på sina håll och musiken är förstås kass. Mest smörjig minns jag att låten "Den glada clownen Claude" var. Texten var övertydlig i nivå med grejer jag skrev i min berättelsebok på mellanstadiet. Typ så här: "Vilken tur att min mask, eeh så glaad. För under klibbar allting fast... av tårar!" Och nej, det var inte på den här skivan minihiten Tapetklister var med. Det hade i alla fall gett mig lite upprättelse.
5. Börjar sina lite i skivminnet så jag slänger in ett kassettband istället. Om jag skriver "Ingen vet när, om ett tag är, men det är då jag vet vi ses igen. Ingen vet hur, långt ett liv är, men jag lovar att vi ses igen" så tänker ni förhoppningsvis inte på gruppen Wildsvin. Men det är dom. Bandet ligger hemma. "Jag far ibland förbi, din gamla lägenhet, den lyser inte som förut". Och bandet ska förstås slängas.
Äsch, jag minns faktiskt inte fler. Lite ogenomtänkt av mig att börja på en lista och sedan inte kunna fylla den. Jag tänker härmed förta spänningen och marschera direkt till förstaplatsen!
4,3,2
1! Rammstein - Sehnsucht
För att kunna säga något om den här skivan måste man, jobbigt nog, även säga något om mig. Under en period i gymnasiet, hädanefter refererad till som the dark ages, lyssnade jag på saker som Rammstein för att jag tyckte att det var... häftigt. Nuförtiden framstår den här personen för mig avlägsen som släktens yttersta förgreningar eller gamla klasskompisar som bytte skola efter en vecka. Rammsteins skivor handlar ju bekant om sådana saker som incest, flygolyckor och svarta änglar. Jag tror kanske jag ville verka lite tuffare. Dessutom vill jag säga till mitt försvar att när man gick teknikprogrammet förväntades det nästan att man skulle lyssna på Rammstein. Precis som alla humanister säkert lyssnade på Smiths, och alla på fordonsteknisk lyssnade på Björn Rosenström. Teknikprogrammet var för övrigt grymt tråkigt och jag var frånvarande alldeles för mycket och mina betyg kunde säkert sett bättre ut. Jag läste mattekurser till F-nivå men i dag minns jag ingenting av integraler, vektorer eller det mystiska talet E. Helt bortkastat med andra ord. Fortfarande har jag mardrömmar där jag drömmer att jag inte gått ut gymnasiet, att jag varit frånvarande i sex år och nu måste ta igen all matte jag missat. The horror.
Bubblare: Skivor jag har som Axel skulle vilja se på listan:
Manic Street Preachers - Generation terrorists
Joy Division - Substance
Gyllene Tider igen, den här gången på förstaplats
Jag vill rekommendera andra att göra en likadan lista. Det kändes förvånansvärt renande, och nu kan jag möta framtiden utan dessa stenar i bagaget. Puh!
posted by Karin at 7:49 em
2 Comments:
Förstår inte att Rammstein kunde slå utanför tyskspråkiga regioner överhuvudtaget egentligen. Deras styrka är ju texternas tvetydighet och galna metaforer. Det måste jag erkänna att de är textkonstruktörer av ganska hög rang. Men man måste ju isåfall förstå dem också, som sagt. Här gillar människor dem nog mest för det exotiska (erotiska?) och bisarra i språket kombinerat med den tunga musiken. Min lista kommer, var så säker!
Kul att man får framstå som det riktigt skräckfyllda exemplet... Väntar fortfarande på bloggen, "Tack min snälla storasyster för att du skcikat mig en mobiltelefon"!
Skicka en kommentar
<< Home