Go Rimbaud

För ett tag sedan läste jag Olle Thörnwalls essä om Bruno K Öijer kallad "Det svarta puzzlet". En nätt liten avhandling på 134 sidor i pocketformat om Sveriges kanske, om inte störste så i alla fall meste poet. Och då pratar jag bara pur kultstatus.

En av myterna kring Öijer är ju, förutom hans hårs stamtavla och när han delade ut ett Bonnierstipendium i tunnelbanan, det enigmatiska K:et.

Det som delar hans förnamn från efternamnet. Som gör hans namn till mer än bara ett vanligt tvåparametersnamn. Nu är han en upphöjd, en Stig H Johansson, en Alfred E Neumann, en George W Bush. Likt en OS-fackla höjer sig mellanbokstäverna över massan och ingjuter på samma gång patos och mystik i namnbäraren. Bruno K Öijer är så mycket mer än Bruno Öijer.

Därför skrattar jag högt varje gång jag återkommer till ett avsnitt i Olle Thörnwalls skrift. Bruno K. Ryktet går att K:et står för Kobra, och till och med att TV-programmet fått sitt namn just därför (Bruno var ju som bekant med i vinjetten i början, har ingen koll på hur det är nu).
Ett annat rykte är att K:et står för Keats, en av Brunos förebilder. Keats och Kobra. Två häftiga namn.

Långt mindre häftigt är det namn som avslöjas i "Det svarta puzzlet". Där får vi veta att Öijers vapendragare Eric Fylkesson någon gång på 70-talet avslöjade poetens riktiga namn, och håll i er nu: Bruno Kenneth Öijer. Kenneth. Bruno Kenneth.

Säga vad man vill om Bruno Kenneth men ödesmättat klingande som Rimbaud eller García Lorca är det inte. Långt i från. Snarare fånigt. Nästan i nivå med Tomas Tranströmer. Men vad valfettet gjorde i gulfen orkar jag inte rota i nu.