Bruset

Kanske dags att sova. Jag har en motorväg genom huvudet. Evighetsbruset. En malande elektrisk ström. "Jag vände mig om och ingen var där, bilarna bar vita klänningar". Äsch.

Motorvägen. Känns som en bild Majakovskij skulle gilla. "Universum sover. Det väldiga örat är lutat mot tassen med gnistrande stjärnklor". Om jag blundar ser jag bara flackande billyktor.

Det brusar ju förresten på riktigt. Runtomkring, min lägenhet är ett konstant brus. Det är tydligen för att vi bor längst från värmecentralen, så trycket i ledningarna är som högst här borta. Hörnlägenheter som min är tydligen lite otäta också, så kylan släpps in. Och så har vi giftiga ämnen i dörrlisten. Kranen droppar och kylskåpslisten släpper ständigt så att dörren självöppnas. Kylskåpen är nya. Vi är många som har samma problem. Blottad mat.

Plockade några mögliga bitar ur grönsakslådan i kväll. Paprika och gurka. Den här texten är verkligen inte intressant för någon annan. Jag är så trött att jag långsamt faller in i mig själv. Paprikan var delad och möglet hade spritt sig som en krans runt det blottade köttet. Det var nästan fint.

I morgon ska jag börja med ingefärste. Och jag ska städa. Jag ska vakna när morgonsolen faller in, vid sju nångång. Och hämta min tidning och läsa den i sängen. Det ska vara så där idylliskt som bara morgnar faktiskt är. Och så ska jag låtsas en stund att jag är ledig hela dan.