Little acorns

Precis när jag skulle somna kom jag att tänka på farmor. Hon dog för sex år sen. Jag minns att farmor var snäll och att vi hälsade på henne för lite, och att hon brukade bjuda på vaniljrån när man hälsade på. Sen frågade hon om jag tagit studenten än, som om det var något riktigt högtidligt, och efter det brukade hon berätta om när hon tog realen. Om båda dörrarna öppnades efter slutproven, brukade hon säga, betydde det att alla klarat provet och då var det fest. Men hade inte alla klarat provet öppnades bara en dörr. Den som inte klarat sig fick smyga ut bakvägen och festen var mer dämpad.

Jag minns inte riktigt hur det var när hon dog, mer än att jag tänkte att alla dör ju någon gång. Som om jag hade förberett mig på det. Jag vet inte varför jag hade gjort det.
Men jag minns att prästen pratade om den som vandrar i dödsskuggans dal på begravningen och att jag kom att tänka på Gangsta’s Paradise; As I walk through the valley of the shadow of death, I take a look at my life and realize there´s nothing left.

Jag minns också att jag hade strumpbyxor som snodde sig runt benen på begravningen. Jag satt och drog i strumpbyxorna och tittade ner i golvet. Det luktar obehagligt i kyrkan, det är svårt att förklara men det är som gammalt surbröd blandat med instängt bibliotek. Vi måste ha sjungit och lämnat blommor på kistan. Det minns jag inte heller.

Däremot minns jag att begravningen var på en fredag, och att jag tagit ledigt från skolan. Jag minns att jag pratade med min historielärare om det. Han hette Fredrik och kom från Holmsund utanför Umeå, han brukade skämta om att det var världens ände. Sen frågade jag om han ville handleda mitt specialarbete. Han sa att jag inte skulle säga det till någon, men han skulle inte vara kvar många veckor. “Ta det inte personligt, men det finns bättre ställen än Borlänge att bo på” sa han.
Några veckor senare flyttade han. På våren tog jag studenten. Farmor var inte med.