Söndag

Jag tycker det är trevligt med solskenet vi har in i lägenheten på morgnarna. Jag vaknar tidigare och det känns inte längre som att utmana den naturliga ordningen när man kliver upp. Enligt min Taobok ska man inte kliva upp innan solen är uppe, men det finns också ett tillägg att "man måste göra avkall på den regeln under vintersäsongen i nordiska länder".

Jag satte mig och läste i sängen (herregud vilken hög med recensionsböcker jag har nu, jag vill inte ens tänka på det och jag kan ju inte direkt stressläsa allt) och Axel sov oförtrutet vidare. Efter en stund började han fråga om jag inte skulle till jobbet. Jag förklarade att det var söndag och då frågade han om jag inte kunde följa med honom på stan och handla. Han skulle köpa en dopkostym, för hans kusin "Lill-Sigurd" skulle gifta sig. Svart skulle den vara, med svarta blanka skor. Det kom också fram att Axel tyckte om Lill-Sigurd för att han jollrade och skrattade.

Efter en stund tänkte jag gå ut i köket och hämta en kiwi när Axel grep tag om min arm och argt viskade "Var ska du?!". "Ut i köket..." "Vi är ju mitt i ceremonin!". En sak man verkligen kan säga om Axel är att han inte väjer för svåra ord när han sömnpratar. Jag stannade kvar ett par minuter innan jag fick en liten klapp på armen och ett "Seså, nu kan du gå".

Det är lustigt hur tiden går fort i drömmar. En annan sak jag tänkt på är att man ofta har en ursprunglig föresats i drömmen, att man letar efter nåt eller ska göra nåt, men att man alltid glider längre och längre ut i händelsetrådarna och aldrig kommer tillbaks till där man började. Och jag brukar aldrig drömma om saker jag tänker på innan jag somnar, så om något läskigt har hänt under dagen brukar jag bara tänka på det först. Drömcentralen verkar vara någon slags sluss för oarbetade tankar.

När jag var liten hade jag en återkommande mardröm. Det var min gula nallebjörn som under nätterna förvandlades till en man. Mannen hade den frisyr som under 80-talet kallades för "snagg" (det finns fortfarande en frisörsalong i Piteå med det ordet i namnet) och jag minns att själva frisyren skrämde mig. På något sätt hade jag fått för mig att den skapades genom att man höll någons huvud mot en slipsten. Mannen åkte alltid runt på pappas flismaskin (både flismaskinen och nallebjörnen var gula minns jag nu, det kanske var därför jag sammankopplade dem) och jagade mig på olika, otäcka sätt. Jag minns fortfarande hur mannen på flismaskinen kunde defilera rakt in i de mest harmoniska drömmar med sin terror.

Men nu är det dags att göra frukostgröt.