Praktik, Jäderlund, cykel

I dag hade jag min första dag på praktiken. Det gick alldeles utmärkt. Handledaren är jättesnäll på det där sättet som man nästan inte tror att handledare kan vara: han visade runt, gav mig arbete och dök då och då upp för att kolla så att allt gick bra, meddelade dessutom när han skulle gå och äta om jag ville sällskapa. Jag kom med ett par egna artikeluppslag och han sa "javisst" till allihopa. Livet kändes plötsligt så enkelt, och med egen plats med utsikt över hela stan och älven från tioende våningen kändes det som om jag aldrig ville gå tillbaka till skolan igen.

Jag vill göra några jämförelser med handledaren på min förra praktikplats som läste varje ord i mina texter tio gånger och sa "du har ett "att" här, vad menar du med att sätta ordet "att" precis här?" eller "du skriver här att "genom tiderna..." jag är skeptisk. Jag är mycket skeptisk. Jag tycker att det ska stå 'genom historien". På grinig kulturskånska. Jag fick också ungefär 20 utskällningar där för att jag skrivit fel namn på en person i en text, jag vet att det är ödesdigert att göra det men herregud vilken utskällning jag fick, och för att jag skrev "slarviga notiser" och "slarviga ingresser". Dessutom psykade han mig genom att säga "här får du ett pressmeddelande, jag vill att du ska tänka ut själv vad du ska göra med det här" för att sedan såga varje tillstymmelse till idé jag hade.

I alla fall: det var då och det var naturligtvis också lärorikt. Har ju fått en del duvningar av FK också för mina recensioner, bland annat att jag "skriver som en 80-åring" eller det positiva "jag är inte helt skeptisk". Kulturredaktörer är kanske ett inte helt muntert släkte, men nu har jag alltså hittat undantaget.

Har gjort en del jobb i dag som kommer att komma i tidningen så småningom. Hela redaktionen är för övrigt trevlig och lagom stor, alla verkar redan veta att jag är "hon från kulturlinjen". Roligt också att jag sitter på en tjänstledig Karins plats, och att min granne brukar kalla alla vikarier som sitter där för Karin. Han blev lite paff när jag inte protesterade efter hans "Hej Karin!" i morse.

När jag kom hem hade jag äntligen fått Ann Jäderlunds nya i posten.

I morgon ska jag gå och titta på cyklar på lunchen hos en gubbe som säljer billigt inne i stan. Jag bedömer underlaget som cykelbart vid det här laget. Det känns som om våren börjar komma, på bussen hem började min gamla pianoövningssång "Maj är här" klinka i huvudet. Inte riktigt, men snart.