Lasse Kongo?

Det går två bussar mot Umeå från Piteå på söndagseftermiddagarna. De är bedrägligt maskerade i samma tidtabell men jag har lärt mig att bussen som inte är dubbeldäckare alltid är en halvtimme tidig. Jag borde anat oråd när chauffören var svettig, rödmosigt virrig och frågade om jag skulle åka på barnbiljett, men en halvtimme är en halvtimme.

När vi svängde ut från Piteå Busstation (Sveriges fulaste busstation? Säkert topp tio i alla fall) sprakade oväntat nog högtalaranläggningen igång. Busschaufförer brukar vara ganska fåordiga, på sin höjd meddela slutdestination och ankomsttid. Men här hade vi en finskbrytande konfrencier (utkastad från Silja Line?) som verkade njuta i fulla drag av sina minuter i uppmärksamhetens centrum. Han smackade ljudligt mellan varven.

"Ja, då... då så lämnar vi Piteå... denna fina stad. Nu åker vi mot Skellefteå, och sen... ja då blir det Umeå! Jag ska köra er dit i dag... till Skellefteå, sen byter vi chaufför... och jag hoppas att alla har bältet på sig i fall det händer en olycka... ja det är ju lag nuförtiden... att ha bälte menar jag... så ta på er bältet. Nu vill jag tacka för mig, jag återkommer med mer information om hur resan går om en liten stund. Tack... tack... hej!"

Jag började känna en lättare oro av det slag jag känner vid flygresor. Varför kände sig chauffören sig nödgad om att fortsatt meddela om hur resan fortlöpte? Var det någonting som var fel?
Vi tog vägen förbi Pite Havsbad och sedan över den fina Pitsundsbron. Där ligger en isbrytare vid kajen och man ser det vita iskrossvattnet leda ut mot havshorisonten, strandkanten bebyggd av sommarhus i trä och panoramafönster. När vi svängde ut på E4:an rasslade högtalaren till igen.

"Då har vi tagit oss ut på E4:an!"

Vad annars? Hur skulle det annars ha gått? Jag började misstänka att det var första gången den här mannen körde buss.

"Eller autobahn som man säger i Tyskland! Och apropå Tyskland så tycker jag mig se en hel del tyskregistrerade bilar som möter mig här".

Ren paranoia. Ungefär fem bilar hade hunnit möta oss sen vi kommit ut på E4:an. Halva bussen fnissade.

"Ja, det är väl snart dags för deras industrisemester. Och då... kommer dom hit. Till Sverige, som är så... vackert. Nu är dagarna och nätterna lika långa... det är snart vårdagjämning... ja det är i morgon det... då är våren här. I dag har vi nollgradigt ute och det blåser tre sekundmeter. Bra vägförhållanden. När vi kommer till Skellefteå måste vi stanna och fylla på med Skellefteåbor tills bussen är... full. Sen kan vi åka mot Umeå. Jag meddelar när vi börjar närma oss... Skellefteå".

Jag kom på mig själv med att nervöst knacka med fingrarna på fönsterlisten. Nyhetssändningarna från Mamma Mia-bussen flöt genom huvudet. Framför mig skrattade tre gymnasieåldriga hysteriskt. Jag var inte lika road. Vad är det årliga ratiot på bussolyckor? Och vad är sannolikheten att råka ut för en om man åker så mycket buss som jag gör? Och vilken sida är säkrast att sitta på nu igen? Jag började stirra på vägstrecken för att kolla så att chaffisen inte gled över på fel väghalva.

Vi passerade Jävrebodarna och turistbyrån från 60-talet som byggdes strax innan vänstertrafiken lades om. Vidare mot ett annat landmärke, Byske bäddlager och deras klassiska reklamskylt "Stoppa snarket!". Sen somnade jag. Strax efter Vitberget i Skellefteå vaknade jag. Chauffören var strax på hugget igen:

"Hello hello... boys and girls. How are you? I am... fine. Ja, det var lite engelska. Nu svänger jag in här på Skellefteå busstation. Här blir det ett chaufförsbyte innan vi åker vidare mot Umeå. Så måste vi vänta tills bussen är fylld. Det tar nog minst tjugo minuter... så om någon vill gå ut och röka eller sträcka på benen eller... gå runt... så vill jag att ni är tillbaka... arton över. Arton över. Senast. Slutligen vill jag önska alla ett bra... öh.. veckoslut. Tack för mig!"

Vi väntade en halvtimme i Skellefteå. Jag kände kallsvetten sakta dunsta bort. Sen sov jag resten av resan.