"Och då sprang han till redaktionschefen, i sista sekunden, och ropade stoppa pressarna!"

Nu är jag hemma med min gamla iBook och har precis lärt mig koden så här är min senaste artikel från praktiken. Faktiskt är det den första jag skrev, redan förra måndan, men det är inte direkt någon som rivit och slitit i den fram tills nu... och nu var det mer "Vad ska vi ha i morgon?" "Kan vi inte ha min intervju med Ida Linde?"

För nytillkomna läsare av min blogg (hah, hur naivt lät inte det där, men! besöksratingen har faktiskt gått upp) så är min dator så gammal att det inte finns någon version av firefox eller annan lämplig webläsare som matchar systemet. Därför ser textfönstret ganska kalt ut på blogger, när jag började blogga hade jag till exempel möjlighet att ändra färg på texten och formattera den på olika sätt. Det kan jag alltså inte nu.

Hur som helst, det här skulle handla om något helt annat. Nämligen att precis som förut är min erfarenhet av tidningsvärlden först genomgående positiv, en insikt i att folk verkligen jobbar med att skriva, hela dagarna, och får betalt för det. Det är lite som en emotionell karusell för sen när man upptäcker vad som skrivs, och vad som förväntas skriva, får man lätt ont i magen.

Jag borde liksom vara luttrad, jag har läst medie- och kommunikationsvetenskap förut och nu igen i vintras, och förra våren gjorde jag också praktik. Jag har sett hur avståndstagande journalister och redaktionsledning är till medievetenskapens forskning, det är mest ryck på axlarna och "jaja, sånt där, det har vi inte tid att hålla på med". Det finns en romantisk bild av journalistik och journalister som yttrar sig i att något som inte jobbat med det vet inte hur det är. Således vet inte medieforskarna vad de pratar om.

Jag har förut märkt och märker fortfarande hur vissa journalister på en redaktion ses upp till, nästan som legender. "Han där, han är skarp" eller "ingen skriver bättre ingresser på tidningen". Fortfarande har jag svårt att se vad deras storhet består i? Vad är det stora utmaningen med journalistik?

Som jag ser det går journalistik ut på att hitta ett ämne – aktuellt förstås och självklart lokalt
– och sen leta upp några personer som kan ge en de svar man vill ha. Sen knappras texten ner i samma format, gång på gång, det är en ingress där det viktigaste ska sammanfattas med en snärt, det är en textingång, några förströdda citat, en avslutning och så byline och bildtext. Gång på gång på gång. Om man INTE blir duktig på att skriva ingresser efter 20 år måste något vara fel.

På kulturen är den viktiga frågan inte hur kulturklimatet ser ut, hur man påverkar det genom tidningen, om det finns glömda frågor att uppmärksamma eller debatter att ge sig in i. Nej, den är "har vi nåt eget idag eller ska vi ta en TT-artikel?". Alla viktiga ämnen hamnar liksom i skymundan av att det ska produceras, sammanställas och redigeras in på sidor. Tid är den överhängande variabeln, det finns inte tid att gå djupare, folk har inte tid att läsa längre, vi måste producera något innan klockan 22, nej det där är gammalt nu, det var aktuellt förra veckan.

Bokrecensioner decimeras till köptips eller inte, samma sak med film och musik.
För några år sen läste jag kursen "kulturjournalistiskt skrivande" med journalisten Mikael Strömberg som jobbar på Aftonbladet kultur. Han satte upp McChesneys bok "All makt åt medierna, eller ge folk vad folk vill ha?" på litteraturlistan och tog diskussionen om medieägandet på allvar. Han berättade att han skrivit en lång, väldigt bra (tyckte han själv) artikel om ägarförhållandena inom svenska medier och hur de påverkar vad som får skrivas i tidningen. Redaktionsledningen gick med på att ta in den, men den stoppades hos tidningsägarna som fick nys om det. Motiveringen var att de "hellre ville ta in Jan Myrdals senaste artikel". Sen när började Aftonbladets ägare vurma för Jan Myrdal, undrar man? Hur som helst så visade sig artikeln som aldrig såg dagens ljus ju ha vissa poänger...

I alla fall. Det som är tråkigt, tycker jag, är att det inte är någon riktig utmaning. Det ska produceras konforma grejer och det verkar inte vara så högt i tak, varken innehålls- eller stilmässigt. I skolan har vi lärare som berättar redaktionsstories inlindade i någon slags sentimentalromantisk känsla, det är "ute på fältet" och "i sista minuten" och gamla kollegor från "när det hettade till".

Framför allt saknar jag att höra om att det finns ambitioner och visioner. Andra än att tjäna pengar och öka upplagan. En tredje ambition är ju också att outa sin egen goda smak. Jag vet inte om det är så samhällsförändrande heller, men det är kanske lite roligare. Hur som helst är allt inlindad i en blöt filt som heter "jo, men det är ju så här det fungerar".

Ibland funderar jag på om jag hellre vill göra något annat. Tidningsvärlden kommer ju att flyta på så bra utan mig. Å andra sidan vet jag inte vad jag hellre vill göra. Och helst av allt skulle jag vilja starta något eget. Sen, i den oöverskådliga framtiden när jag får pengar till det, då. Då måste något hända.