Just beat it

Just nu samlar jag på mig böcker som Ratchet samlar på sig "bolts" i PS2-spelet "Ratchet och Clank" (jag tror att jag just levererade tidernas sämsta liknelse).

Inte bara har jag en recensionshög som ligger och väntar, på praktiken ansamlas böckerna också av olika anledningar. Senast fick jag boken "Beat!" efter att ha vridit och vänt på den i kulturredaktörens bokhylla. Jag har tidigare vridit och vänt på den på Åkerbloms bokhandel men beslutat mig för att inte köpa den. Nu har jag den. Jag vet inte om det är alltigenom positivt.

Idén är förstås bra i grunden. Antologier är alltid trevliga, särskilt om de innehåller små informationstexter till varje namn. Så långt funkar "Beat!" också bra, den är hyfsat heltäckande om den mytomspunna Beatrörelsens uppkomst och aktörer. Vi får veta hur allt började i första kapitlet "Hur allt började". Sen blir det texter om och av i nämnd ordning: William S. Burroughs, Allen Ginsberg, Anne Waldman, Jack Kerouac, Michael McClure, Lawrence Ferlinghetti, Gregory Corso, Gary Snyder och Patti Smith.

Problemet är bara att texterna är på svenska. Det är så illa så det finns inte. Att läsa Patti Smiths legendlåt "Piss Factory" i svensk tolkning av Pamela Jaskoviak är ren tortyr, det är som om någon destillerat tortyr i dess renaste form och gjort en trycksak av det. "Det är så hett här inne/ hett som Sahara Man kan svimma av värmeslag men/ kärringarna är för sinnesslöa för att fatta För jävla/ tacksamma att ha jobb För att fatta att man lurar/ skiten ur dom".

Nu fungerar förstås översättningarna olika bra, Jack Kerouac klarar sig till exempel hyfsat helskinnad undan kniven. Det beror förstås på hur prosabetonad texten är och hur många originalreferenser den innehåller.

Den stora frågan är ändå, varför ger några svenskar ut en antologi om Beatrörelsen? Om det hade varit en vurm som ligger bakom hade de naturligtvis valt att behålla texterna på engelska, alternativt ha med både originaltexter och översättning.
Svaret? Per Planhammar, Gunnar Harding och de andra har som enda mål att outa sina egna översättningsskills. Dessutom vill de betona hur "först" de var i Sverige med att uppmärksamma den ene eller andre poeten. Så himla misslyckat.