Onsdag kväll, Falun

Något känns väldigt patetiskt med att använda internetcaféer. Särskilt i Sverige. Men jag har känt mig patetisk hela dagen, så det är inte mer än en känsla i ryggmärgen. Internetcafé. Pathetic. Jag går in.

I huset bredvid biblioteket ligger en träningslokal. Jag tänkte låna internet på bibblan först, men de stänger kl 18 på sommaren. Fönstren stod öppna. Rammsteins "Du hast" ekade över gården tillsammans med gälla tjejskrik: Kom igen!! Ge mig mer!! Andas!! Ge mig energin!! Woo!!
Man skulle nästan kunna tro att man var i Borlänge.
Det är förresten patetiskt att jag kände igen låten redan innan refrängen.

Jo, så här var det: jag är trött på mig själv. Inte på det där jag är trött på att alltid behöva ha mig själv med när jag gör saker - sättet, för det är väl alla, hela tiden. Mer en klibbig känsla av att jag är jävligt jobbig att ha att göra med ibland. Jag var väl inte direkt pigg i morse och därför har hela dagen gått som i ett töcken när jag har ringt och ringt till folk och sagt saker jag knappt uppfattar själv. Och jag har jagat folk på stan till en enkät. Enkäter är verkligen längst ner i den journalistiska prestigeskalan. Och så hör jag mig själva säga joo, visst vill du vara med, kom igen nu. Som en annan telefonförsäljare.

I drove all night to get to you. På ett internetcafé får man spela Celine Dion ohämmat. Tydligen.

Men det som är jobbigt är egentligen att jag hela tiden känner att jag är några millimeter i från. I från den bra formuleringen, jag sitter och sliter med ingresser och rubriker men inget sitter. Sommarvikarierna har pratat om det. Alla känner samma sak, att de andra är bättre. Och jag, min hycklare, sitter och önskar att jag ljög när jag sa det.

Och millimeter ifrån tanken jag har. Det var som om nåt skulle komma fram. Jag undrar om det alltid kommer vara anledningen till att jag gör saker. Som när man vill se hallonkärna som fastnat i en tand långt bak i munnen. Hahaha. Hahaha. Herregud. Jag är verkligen så här dålig. Patetiskt.