Every day, every hour, I wish that I was bullet proof

Jag vill inte berätta hur länge vi sov i dag, men det var länge. Och det står inte i proportion till när vi gick och la oss. Bara att konstatera att mycket av min lediga tid har gått åt till att sova. Men jag antar att det behövts. Annars hade jag väl inte sovit så mycket. Nä.

När jag var liten hade jag också problem att komma upp ur sängen under en period, men det var av helt andra skäl. Jag hade sett "Indiana Jones och de fördömdas tempel" och trodde på fullaste allvar att marken under mig skulle rämna och öppna för ett glödhett inferno med missfoster, eldgafflar och folk som åt ögon (tror att det där sista kommer från James Bond och inte Indiana Jones, men det kan ju vara från båda filmerna också). När jag var yngre ändå hade jag sett Sesame Street och trodde att kakmonstret bodde i alla skåp och garderober. Av någon anledning var jag rädd för kakmonstret. Kanske var det ordet monstret som gjorde det.

Hur som helst kan jag konstatera att jag är lika lättskrämd nuförtiden, eller i alla fall har jag lika okontrollerbar fantasi. Det sista där skrev jag för att få min rädsla att se ut som en personlig tillgång. Okej, jag är lika rädd nuförtiden. Lättskrämd och paranoid.

Jag har tittat alldeles för mycket på CSI under ledigheten. Nyss var jag ute och sprang i elljusspåret. Varje gång någon sprang bakom mig var jag säker på att jag skulle bli överfallen. Jag plockade därför, jodå, det är sant, upp en sten som jag sprang med i näven. I fall att. Jag måste få tillägga att Hagamannen också ligger bakom en del av rädslan.

När jag kom tillbaka till spårets startplats skulle jag hämta min jacka som jag hängt upp där. Inte på fullaste allvar, men ändå lite, trodde jag att någon skulle ha mixtrat med den. Som leksakskaninen som innehåller en bomb i "Full metal jacket".

Senare, utanför min lägenhet blev jag misstänksam över nyckeln som jag gömt under fönsterkarmen (bra att jag skriver det här, nu kan jag verkligen inte gömma nyckeln ute igen). Tänk om någon sett mig gömma nyckeln? Och sen gått in och plockat ut allt ur lägenheten? Jag insåg att det sista föreföll osannolikt eftersom jag inte direkt har något värdefullt här hemma, förutom Kosmos då. Nä, istället hade någon tagit nyckeln, låst upp, lagt tillbaka nyckeln och sedan gått in i lägenheten och låst inifrån för att kunna överfalla mig när jag kom hem. Det vore heller inte helt osannolikt om denne någon vore min granne som alltid glor på mig och alltid hejar (kom igen, hur många hejar i ett hyreshus?) och alltid gör sig ärenden från gården (han sitter alltid i en plaststol ute på gården) upp till lägenheten just när jag ska gå upp i trapphuset.

Jag hade gått igenom ungefär hela domstolsprocessen i huvudet när jag kom hem. Jag undrar om det bara är jag som fungerar så här.

En annan lite lustig, fast just då otäck, tanke dök upp senast jag flög mellan Stockholm och Umeå. Boardingen var försenad och sen kom ett meddelande att samtliga passagerare måste visa legitimation. Jag tänkte att det måste blivit krångel med bagaget för någon, och att denna någon måste vara jag. Efter några minuter hade jag kommit fram till att narkotikahundar måste ha nosat fram mina hälsokosttabletter och att tullen narkotikaklassat desamma. Bangkok Hilton all over again. Det var inte utan att jag var lite skakig på hand när jag väl fick visa min legitimation. Som förstås möttes av en godkännande nick.

Så ja, jag vet. Nu får jag fan ta och skärpa mig. Annars blir jag som mannen som bygger in sig själv i ett skyddsrum i källaren i "Om jag vänder mig om". Mycket bra svensk film, för övrigt.