I'm thinking about my doorbell

Sällan känner man sig så invaderad som när någon stövlar in i ens lägenhet klockan nio på morgonen och börjar skruva och spola vatten i badrummet. Ja visst, jag hörde ringklockan, åtminstone den sista signalen kunde förnimmas genom sömnen, men hur ska man kunna veta? Hur ska man kunna veta att det är en VVS-tekniker och inte ett Jehovas vittne som ringer på, och hur ska man kunna veta vilken signal som är den sista? Man behöver ju tid, buffert. Måste klä på sig först. Istället tryckte vi ner oss under täcket och låtsades sova. Hoppades att slippa en konfrontation i stil med "jaha, hej, är du här? nä vi har inte hört någonting. Vi sov så djupt. Är du klar nu? Vidare till nästa lägenhet? Tillbaka till gruvan, heh? Ja, men ha en fin midsommar då. Vi får hoppas det blir bra väder ja. Tack och hej".

Det slapp vi.

Istället vaknade jag och var helt nojig över att de kunde komma tillbaka när som helst. Sedan tog jag en titt på installationen - de har satt en badkarspip på duschen. Varför? Här finns ju inget badkar. Nog hade de kunnat lägga pengarna på något bättre.

Ändå är jag tacksam över att han/ hon/ den/ det stövlade in. Det fick mig ur sängen lite tidigare, även om jag tog en additional tupplur en stund efteråt. Det är bara att konstatera att jag sover alldeles för mycket under min ledighet. Eller: vi sover för mycket. Våra dåliga karaktärer spär på varandra med kommentarer som "ska vi snooza en stund?" eller "ska vi ta en liten tupplur?" eller "ställ ingen väckare, jag vaknar när solen går upp". Att vara jag är helt enkelt att behärska självlögnens fina natur. Då uthärdar man så mycket bättre.