Det blir aldrig som man tänkt sig

Det är väl bara välkommen till livet, antar jag, när platschefen på mitt sommarjobb lämnar meddelande på mitt mobilsvar att jag inte alls ska vara redigerare första två veckorna på jobbet. Nä, jag ska gå som kvällsreporter. Hur det blir sen får vi se, säger han. Jag ringer upp men han är på möte. En sak har jag lärt mig om journalistyrket, och det är att man får vara beredd på snabba kast.

Det känns dessutom lite roligt att de låter mig jobba som kvällsreporter första veckan. Jag har förvisso jobbat som kvällsreporter förut, men inte där. Hos dem har jag inte jobbat alls, bara skrivit recensioner. Nu blir det ringa polisrundan och åka ut på jobb om det händer något. Jag som är rädd för blod. Det ska nog gå bra.

Men jag har stora föraningar om att det inte kommer bli den lugna sommar jag tänkt mig. Tjusningen med redigerarjobbet var att det var kvällstid, och att det i praktiken betyder att man jobbar på samma ställe med redan färdiga texter. Och att jag inte jobbat som redigerare förut, och tänkte skaffa mig den erfarenheten. Jag hoppas jag får redigare senare. Det borde jag få. Men man vet aldrig.

I tisdags var jag förresten på bio. Om det kan man läsa här. Och nej, filmrecensioner är inte min starka sida, men jag gjorde mitt bästa. Ni som känner mig och vet att jag blir självstrypningsbenägen av såna saker som att jag använt ordet "kontentan" två gånger i sista stycket (varför, varför?!) ska också veta att jag jobbar på det, det gör jag. Inte språket alltså, utan självacceptansen. Det gör iiingenting. Det säger jag till mig själv.