Tried living in the real world instead of a shell

Det finns reserverade typer som har svårt att komma på bra saker att säga, det är jag, som helst och egentligen vill vara hemma och pyssla med de egna sakerna vad de nu månde vara men som försöker i alla fall, för socialisering ger ju utveckling och det går säkert bättre gång för gång.

Och så finns det den andra typen, som nästan aldrig vill vara med på saker, som uppfattas som udda och enstöring men plötsligt dyker upp på en fest, nej inte en fest förresten, det kan bero på andra saker: på en middag eller en sån där grej som man verkligen inte förväntar sig att någon periferibekant verkligen kommer på trots inbjudan - och är oväntat jättetrevlig, ett socialt geni som pratar glatt och lättsamt om intressanta saker och man tror sig ha hittat en ny, bra vän men av någon oförståelig anledning drar typen sig tillbaka till sitt igen, gör sig ärenden och måste åka. Möstret upprepas någon gång ibland, men tillbakadragenheten fortsätter vara det mest signifikanta. Man känner sig dumpad eller nåt. Den här typen är alltså Kosmos.

Det är klart att det stämmer in på annat än min katt, men jag använde exemplet för att skapa förståelse. Kosmos gillar alltså att hålla sig på sin kudde, i sitt fönster eller på den lediga avsatsen i bokhyllan. Man försöker lyfta upp honom ibland, men han stannar aldrig länge, oftast gör han ett asvtamp med baktassarna direkt och försvinner som en vildhare. Men nyss! Då kom han och hoppade upp i mitt knä. Jag hade täcket i famnen och han låg i knät och blev klappad och han spann och spann. Det pågick säkert en kvart. Jag tänkte att så här borde det alltid vara. En katt har man ju ändå för att man ska kunna ha den i knät. Det verkade som om han aldrig tänkte gå upp, men så vaknade han till och blev stressad och hoppade iväg.

Efteråt är det som om det aldrig hänt. Nu sitter han i fönstret och spanar över gården. Kanske begrundar han även sin sociala fobi. Eller så känner han sig nöjd över att en en gång ha markerat sin stora självständighet. Och, eftersom vi bor på 30 kvm, så kan jag nog låta honom vara nöjt ovetande i den illusionen.