Working class hero

I dag har jag städat trappor i höghus. Sex timmars trappstädning. Jag känner mig febrig.

Men trots min behjärtansvärda insats ger det inte mer än en heldags arbete tillsammans med de två timmarnas toalettstädning jag utförde i morse.

När jag jobbar på tidningen innebär åtta timmars arbete högst en halv ansträngning. Fysisk alltså. Vandra ut till någon potatisåker från bilen. Gå uppför en trapp.
I dag har jag städat, uppskattningsvis... 30-40 trappuppgångar. En av dem i ett sjuvåningshus där hissen var trasig.

Rättvisa finns inte. Min städchef är stenhård med att det inte slarvas med tiden. Att man inte stannar för länge i tvättstugan för att hämta grejer. Den tiden är inte betald. Tiden man ordnar med tvätten och kör mellan ställen är inte betald. Ingen fika finns inlagd i schemat. Det är bara ett ställe - pang - nästa - pang - nästa utan någon strötid emellan. Ta dig dit så fort du kan, med andra ord.

Och på de flesta kontorsjobb ser man människor stå i klungor och prata hur länge som helst.
En man på tidningen brukar ta en tänkarrunda i korridoren på en halvtimme åt gången.
En annan kvinna som varit där länge tar på sig cirka 2-3 jobb i veckan för att hon ska orka och hinna fokusera. Jämför med den genomsnittlige vikariens 3-5 per dag. Utom när det är lugna dagar. Då får man bara sitta och vänta. Betald väntan.

På sådana arbeten kan åtta timmar försvinna utan att man ens märker det.

På städjobbet märker man varje minut.

Och det är helt sjukt att det finns människor som är så cyniska att de bevakar städerskan/ städarens arbete från köksfönstret och sedan ringer till hyresvärden och klagar det första de gör. Över ett glömt tuggummi eller en ingrodd saftfläck som blivit kvar på stengolvet. De borde prova själva. Det är allt jag har att säga.