Left outside alone

Kosmos är undvikande. De senaste dagarna har han gnällt och sparkat när man lyft upp honom, och inte visat några initiativ till att vilja gosa.

Därför beslutade jag mig för att ignorera honom ett tag. För att se hur han skulle ge upp. Komma krypande. Lägga sig i famnen och spinna.

Istället utvecklade han en nära vänskap med Axel. Axel som brukar jaga honom och spruta vatten på honom när han är dum. Axel som inte ville ha kvar Kosmos i början, som ville deportera honom till Sibirien, eller ännu värre - kattanten.

De är nu de bästa vänner. Och jag släpps inte in.

Så fort jag lämnar min plats i soffan sätter sig Kosmos där (ja han tar upp en hel plats med pälsen och svansen och den nyodlade magen). Och spinner förnöjt. Och låter sig bli klappad.

Bara med Axel, alltså.

Igår satt de och såg Extreme Home Makeover tillsammans, och Axel strök över Kosmos rygg och instruerade mig hur man hanterar katter:

- Man ska klappa så här, över ryggen... då känner han sig fin! Titta!

Sagt och gjort, i morse låg Kosmos i soffan och myste när jag gick upp. Han brukar alltid vara extremt sällskapssjuk på morgnarna. Jag strök honom över ryggen så som Axel instruerat.

Genast sköt de långa framtänderna fram (han ser lite ut som en orm) och kattfan la sig på rygg och eftersom min hand då hamnade på min mage satte han samtliga oklippta klor i den (han har börjat gnälla och tjuta och sparkas när man ska klippa klorna nu också...) och började bita och klösas.

Jag har alltså blivit decimerad till tuggleksak.
Axel har blivit uppgraderad till bästa vän.

Jag tror det avgör vem som får göra rent i lådan i fortsättningen.