Thom vs. Tom

Så här i tentaskrivartider känner jag att det är på tiden att någon gör en ordentlig jämförelse mellan Thom Yorke och Tom Waits i sann Vecko Revyn-anda. Att det blir jag som gör det faller sig naturligt eftersom jag gillar båda T(h)om, kanske lika mycket, och det måste ju benas i. Finns det olika tidpunkter när de olika T(h)om passar olika bra? Vem gör bäst musik? Vem tar man helst hem och visar upp för föräldrarna? Svaren kommer snart.

Thom Yorke. "Clever old Thom".
Features: Bleksiktig, lazy-eyed, spastisk, alvöron, fäbless för bruna kläder.
Sångröst: Personlig, bra på att variera uttryck efter känslolägen, bra falsett.
Personlighet: Stor integritet. Väldigt brittisk, inbunden och sparsam. Skämtar någon gång ibland. Politiskt ställningstagande. Kompis med Michael Stipe. Gud vet varför.
Om vi vore gifta nu skulle det varit för att vi träffats: I slutet på 80-talet på universitetet. Thom är på rebound från Creep-tjejen (hon som dumpade så hjärtlöst) och reda att binda sig. Vi skaffar två osäkra barn med stora öron och flyttar ut till Oxfords villaförorter.
Inre demon-faktor: Vi anar skolgårdsmobbing mot grabben med det halvöppna ögat och en samtidig vilja till esoterism och att ge igen mot allt förtryck i världen. It tears him apart, som man brukar säga. Hyfsat jagad själsligen, men efter några yogapass med Stipe har det kanske lugnat ner sig. Blir frustrerad över tillvarons meningslöshet. "After years of waiting, nothing came".
Bra att ha när: När folk anklagar mig för att jag bara lyssnar på gammal musik kan jag i triumf plocka fram "The Eraser".
Lyssnas bäst på när: Just nu tycker jag att Radiohead är grymmast efter träning, för att återknyta till mitt tidigare blogginlägg. Jag använder det här bandet lite som en nappflaska för att jag ska bli lugn och känna mig hemma. Om ni ursäktar liknelsen. Radiohead är också bäst när man vill återhämta sig från en hemsk discokväll (sedan jag flyttade från Gävle har det dock inte blivit så mycket FM-disco, tack och lov). Ni vet när man hört Da Buzz hela kvällen och är så förstörd att man bara vill dricka mjölk och stirra in i väggen. Då kan man rensa öronen med Radiohead i några timmar.
Otäcka hemligheter: Sägs ha blivit inspirerad av Brian May som barn, eller Brian Mayday, för att citera Per Bjurman. Nåja, som barn är man förlåten.
Sammanfattning: Teoretisk framtoning, trevlig men tillbakadragen, ögat är ett klart plus och det som gör Thom till Thom. Nästan.


Tom Waits. "Crazy Tom." "This is old Tom Frost".
Features: Hatt, skrovlig hy, kostymer och hästpiska. Snille på texter.
Sångröst: Skrovlig, patenterad. På gränsen till outhärdlig ibland, andra gånger vacker.
Personlighet: Stor integritet. Rolig: "I'd rather have a bottle in front of me than a frontal lobotomy". Alkoholist. Teatralisk.
Om vi vore gifta nu skulle det varit för att vi träffats: I går.
Inre demon-faktor: Här handlar det nog mer om exhibitionism än demoner.
Bra att ha när: Närhelst melankolin slår till. Annars lär den göra det när man börjar lyssna. "Well I hope that I don't fall in love with you, cause falling in love just makes me blue". Funkar bra när man skriver hemtenta också.
Lyssnas bäst på när: Se föregående svar.
Otäcka hemligheter: Verkar ha lite storhetsvansinne, det sägs som tidigare nämnt att han tagit patent på sin egen röst. Fast samtidigt är det humor.
Sammanfattning: Tom och Thom går lite in och ut ur varandra. Tom skriver bra, publiktillvända texter men sjunger dem frånstötande. Thom skriver svårtolkade texter men sjunger oftast vackert som en gosskör. Tom är utlevande och har en image av att vurma för samhällets bottenskrap, när han antagligen lever tvärtom. Thom har en akademisk medelklassimage men engerarar sig i Oxfam och Amnesty och jag vet inte allt. Vi kommer dock aldrig att få se någon av dem sjunga duett med Bono på LiveAid. Thom har slät hy. Osv. Sammanfattningsvis kompletterar de varandra. Jag kan inte välja den ena framför den andra, men om det gällde livet skulle jag hellre rädda Thom. Han har antagligen levt bättre.