It's a cats world

En ny punkt här på bloggen är att jag då och då tänker recensera kulturtidskrifter som jag läser. Kanske kan jag anses lite framsynt då jag började prenumerera på SEX, årets kulturtidskrift 2005, och Lyrikvännen, årets kulturtidskrift 2006, långt innan de vann några priser. Jag räknar med att vara tidig med att göra en kvalificierad gissning på vilken som blir 2007 års kulturtidskrift. Här kommer min första kandidat:

Kattliv – tidningen för alla kattvänner
nr 4 2006

Tidigt inser jag vad tidningen Kattliv handlar om. Den handlar om katter. Bara.
Min egen katt Kosmos blir förstås glad för den guldigt förpackade burken med Sheba kattmat som klistrats fast på omslaget, men livet är ju inte all about pleasing your cat.
På något plan är det som om Kattlivs redaktion ändå förstått det. De lockar med kändisar på omslagen, i det här fallet skådespelaren Per Myrberg, som för att visa att här finns mer än katter att hämta.
Snart blir jag dock varse att intervjun med Per Myrberg bara handlar om hans katt, Thisbe. Vi får veta att Thisbe tycker om att gå promenader och att hon tycker att det är otäckt att husse nyser. Först i slutet slängs några rader pliktskyldigast in om hur Per Myrbers teaterhöst ska se ut, men med slutorden att då får Thisbe gå sina promenader med matte istället eftersom husse ska vara borta så mycket.
Resten av innehållet kretsar bara runt katter. På insändarsidan “Kattlådan” får vi ta del av läsarbrev som handlar om olika katter, det är ett reportage om en konstnär som målar kattmotiv, en historisk artikel om Roosevelts katt, en krönika, kattfotografier, frågesidan, kattannonser och en dikt om katter av Anders Johansson. Säga vad man vill om katter, de är söta och fina, men precis som barn är andras katter inte speciellt intressanta. Snart blir man dessutom varse att alla dessa katthistorier liknar varandra.
Det finns tre grundhistorier: katten som haft det svårt och blir omhändertagen, katten som gör lustiga/ ovanliga saker och katten som hjälper sin ägare, till exempel genom att indirekt bota sjukdom eller som sällskap på ålderdomshemmet.
Två intressanta artiklar hittar jag ändå. De handlar om kattens beteende. I den ena artikeln intervjuas en brittisk beteendevetare som specialiserat sig på katter, i den andra en “kattpratare” – det vill säga en människa som utger sig för att vara synsk. Beteendevetarartikeln innehåller en del tänkvärt, till exempel att det är viktigt att inte hindra kattens naturliga beteende. Kattpratartexten känns mest som nonsens, men det är skönt att se att skribenten avsäger sig ansvar för innehållet och skriver att det är upp till var och en att tolka det som man vill. Mest förvånad blir jag ändå över att kattpsykologer täcks av veterinärvårdsförsäkringen i Storbrittannien. Man lär sig något.
Summa summarum är Kattliv är lustig liten tidskrift för människor som är sjukligt besatta av katter. Den erbjuder trevlig läsning en stund, men i små doser för att man inte ska tröttna. Min prognos är att den inte blir Årets kulturtidskrift 2007, såvida den inte hinner göra en ordentlig upplyftning: skaffar lite skarpa journalister – Gustav Fridolin kanske vore något?, en vass krönikör i stil med Bengt Ohlsson, trendspaning i kattvärlden med Ika Johannesson och att Göran Sonnevi att börja skriva kattdikterna istället.
Då först kan bondkatten bli den nya chiuauan.

+
Att den inte är rasfixerad. Även vanliga bondkatter är representerade.
All kuriosa man lär sig. Vem visste att Theodore Roosevelts katt hette Slippers?
Artiklarna om kattpsykologi var faktiskt bra.
Gratis kattmat.

-
Riktigt ful layout.
För mycket myspysartiklar och inskickade kattfotografier.
Var är de viktiga frågorna? Mer plats för djurskydd och konkrets tips.
Misstanken om att sådana här tidningar triggar sjuka hjärnor.