Konsumentupplysning

När man är ute och springer är det roligt att lyssna på musik. För mig som springer mer på vilja än teknik kan den rätta skivan vara avgörande. Eftersom Axel tagit med sig iPoden till jobbet i dag var det alltså CD-spelare som gällde. Utrustad med första skivan i Patti Smiths dubbel CD Land begav jag mig ut i spåret. Här kommer en liten recension, låt för låt, medan muskelsalvan gör sitt på vadmusklerna:

1. Dancing barefoot. En perfekt uppvärmningslåt med feel good-känsla och bra tempo. Mot slutet blir det mer suggestivt i " what is it that calls to us?/ why must we pray screaming?/ why must not death be redefined?"-partiet och man känner sig manad till att göra något. Springa, till exempel.

2. Babelogue. "I've fucked much with the past but I've fucked plenty with the future". Patti i ett rebelliskt spoken word-intro till nästa låt, också den här låten har en perfekt placering. Man rycks med och blir lite upprorisk. "Här ska springas", tänker man.

3. Rock n roll nigger. Ingen Patti-favorit för mig men bra tempo och en perfekt avslutning på öppningstrion. Bra pepp i första mördarbacken (där jag för övrigt sprang om en mellanstadieklass som var ute och lallade i hela spåret).

4. Gloria. Här blir man mer glad än ilsk men det passar bra när landskapet börjar flacka lite mer (jo, jag skriver bara om hur bra skivan passar till mitt elljusspår, men alla som bor i närheten och gillar Patti har ju stor glädje av det). Gloria är ju en sån klassiker. Äh, ni vet. Det här funkar bra.

5. Om man har lyssnat sönder sig på Horses är man van att höra Redondo beach här, men istället kommer Pissing in a river. Mycket bättre. Den börjar lite lamt men när Patti kopplar på pondusen och bredbent mässar sitt "what about it, you're gonna leave me, what about it you don't need me?" inser man att löparmusik blir inte mycket bättre än så här. Man blir arg å Pattis vägnar och på alla som varit taskiga genom åren, här finns potential att omvandla saker från lågstadiet och framåt till löparenergi. Och ni som sprungit i mitt elljusspår vet förstås att andra mördarbacken kickar in någonstans här. Uppgivenhet har aldrig varit Pattis grej. Kämpa!

6. Free Money. Tidigare var det här en av mina favoriter, nu har jag lyssnat sönder den lite. Dessutom står sig energin lite slätt i skuggan av det föregående spåret. Jag lägger korten på bordet och erkänner: jag gick genom hela den här låten. Men för er andra fungerar den utmärkt att springa till, jag har gjort det förut och kan göra det igen.

7. People have the power. Här började jag känna mig riktigt seg och jag orkade inte lyssna på People have the power så jag bytte låt.

8. Because the night. Nu snackar vi tredje och sista mördarbacken och Because the night fungerar utmärkt tack vare något som jag kallar 80-talsångestfaktorn: (Nu kom ju Easter ut redan 1978, jag vet, but still). När jag springer gillar jag musik jag inte annars gillar, gärna musik som känns lite 80, lite barndom och lite ångest. Tänk vuxna människor i myskparfym och axelvaddar. Ångest. Det här ger mig bra energi att kämpa vidare. Springa ifrån 80-talet, om man så vill. Andra exempel som fungerar bra här är Ultravox hit Dancing with tears in my eyes, Bruce Springsteen och Abba. Because the night är lagom cheesy för att funka just genom 80-talsångestfaktorn.

9. Fredrick. Här funkade skivan mindre bra eftersom jag tänkte börja springa intervaller. Jag började helt enkelt om från spår ett. Sedan glömde jag helt bort att lyssna på Frederick. Den är lite mjäkig.

10. Summer cannibals. Den här funkade bra att springa till. Helt okej. Inte heller någon favorit. Semi-tuff.

11. Ghost dance. Nu är det avslappningsjoggning som gäller och Ghost dance känns lite Hare Krishna med tamburiner och ägg och vad den nu innehåller. Som att springa i mockasiner. Skönt.

12. Ain't it strange. Och det här är som att springa runt i Vietnams djungler. Bra tempo precis som i den föregående när man joggar sista biten.

13. 1959. Alldels för menlös för att jag ska orka lyssna på den. Här börjar skivan tappa på riktigt.

14. Beneath the southern cross. Fin liten folkvisa där Jeff Buckley körar. Helt okej. Blir sista låten i spåret innan jag går hem och skön att lyssna på när man är trött och kan ta in den fina texten med ord som equatorial bliss, callow mist och curve of the world. Nu ska jag skriva om hur bra de sista låtarna är att lyssna på när man går hem.

15. Glitter in their eyes. Usch, jag tänker på 50-åriga kvinnor i stubblugg och stretchjeans. Det här är typ som Hanne Boel. Mjukhårt.

16. Paths that cross. Och här tänker jag på 50-åriga kvinnor i stubblugg och stretchjeans som dansar tryckare med nån highschool love-Börje på klassåterträffen i typ Njurunda. Hårdmjukt. "Paths that cross will cross again." Äh nu får du ge dig Patti. Det här är anskrämligt.

17. When doves cry. Herregud. Nu har vi ju i och för sig Prince att skylla för den här texten, men såhär dåligt vill jag inte må när jag har sprungit och känner mig duktig. Texten skildrar som bekant misär och bråk. Huga. Originalet är bättre, det ska sägas, men det spelar ingen roll nu. Jag tror ingen skiva kan matcha den här i att gå från att vara en så perfekt springskiva till att bli helt katastrofal.

Det samlade betyget blir därför medelmåttigt. Varför inte ge ut skivan på nytt och slänga in Kimberly som sistalåt?