Söndag

Kosmos har bitit sönder plastknoppen längst ut på persiennsnöret. Det är egentligen den enda skadegörelse han stått för sedan vi skaffade honom. Nu ligger han på golvet och solbadar i den ljusaste fläcken, kroppen är som en utsvälld deg. Han är inte alls fet, men den sväller ut ändå.

I natt blandades gårdagens TV ihop till en ny, kanske sannolik dröm. Jag drömde att Renée Nyberg fick intervjua Hagamannen. När Hagamannen sedan tillfrågades om varför just Renée fick första intervjun svarade han: "Jag tycker att hon är snygg". It's a sick world out there.

I förrgår plankade jag på tåget. Tågsträckan mellan Säter och Stockholm kan vara Sveriges lättaste att slippa betala på, att det inte finns någon biljettautomat på Säters station accentuerar fusket. Ändå kan jag inte hjälpa att ångesten växer för var station, att jag känner mig som en usel människa som inte viftar med handen (för det måste man göra om konduktören ska märka en). Värre blev det av att det i Avesta klev på en snäll kvinna som satte sig bredvid mig och frågade om jag hade platsen längst ut. Jag hade just sovit och mumlade något som hon säkert uppfattade som ja, det vill säga: hon trodde att jag också hade platsbiljett och att vi gjorde uppgörelsen att hon satt på min plats och jag på hennes. Sedan plockade hon upp en stickning, någon slags påfågelfärgad sidensjal, och nynnade husmoderligt. När konduktören stegade in och förbi ropade hon mycket riktigt på honom, tre gånger till och med, och viftade med sin biljett. "Ursäkta, jag vill betala!". Till slut kom han och jag såg på honom tillmötesgående, beredd på att fiska upp plånboken, men han ignorerade mig. Resten av resan var kallsvettig. Hur skulle jag förklara mig om konduktören mot alla odds ändå ville se min biljett? Och vad skulle hon på sätet bredvid tycka om mig, en samhällelig parasit? Mina ben kändes skakiga ändå fram till Arlandas utgång 31.

Sommarjobbsletandet går för övrigt dåligt. Jag har precis skickat iväg en insmickrande ansökan till ett lokalt städföretag. Ja, ni läste rätt. Hur många gånger har jag inte slutat på städjobb, gjort en ceremoni av det, sagt att aldrig mer. För att sedan ett halvår eller så efteråt söka ett nytt städjobb där jag förstås är mer än välkommen med min, snart rätt enorma, erfarenhet av städyrket. Och jag borde inte städa mer för inte bara är det påfrestande psykiskt, jag har dessutom fått problem med ryggen. Men ryggen är faktiskt det enda jag fått i mina andra sommarjobbsansökningar. Tidningsjobbet som jag hoppats mest på, där jag hade praktik förra året och där jag vikarierat lite då och då, har visat sig från sin fulaste sida. De kan inte erbjuda mig något jobb, trots att jag skickade in ansökan precis som alla andra i februari, däremot vill de att jag flyttar upp dit och är tillgänglig som vikarie när de ringer efter mig. Om jag hade haft pengar hade jag kanske svalt stoltheten och gjort det. Nu är det omöjligt att skaffa boende i en ny stad för att sitta och vänta på att kanske få jobba en dag i veckan, mer omöjligt är det att hitta ett annat jobb som jag kan skolka från när tidningen ringer (lite så gjorde jag faktiskt förra sommaren och det var krångligt, ibland gick jag upp och städade mina ställen fem på morgonen för att sedan kunna åka och jobba på tidningen). Det känns bara utnyttjande. De har mig på vikarielistan och jag passar väl bra där.

Tilde de Paula är på TV och överbetonar i ett inslag om Vespor. Jag väntar fortfarande på Renée och Hagamannen.