I wanna go quietly when I go

I Piteå håller man på och bygger upp ett nationellt register för svenska dödsfall. Var och hur människor dör ska stå i siffrorna. Syftet ska vara att förbättra vården i livets slutskede.

På biblioteket hittar jag Socialstyrelsens rapport över dödsorsaker från 1996. Lite över 90 000 människor dog 1996: 46 954 män och 46 861 kvinnor.

Hur?

Varje dag är ett steg närmare slutet och vi vet inte hur detta slut kommer att te sig, såvida vi inte planerar det själva. 1996 hade ganska många planerat sitt eget slut, men inte lika många som 1982, året då jag föddes. Då var siffran uppe i 1144 män, något färre kvinnor, som tog sina liv. Det är ett slags mörkt rekord så vitt jag kan se. De nya siffrorna har jag ju inte.

Annars är statistiken ganska tydlig, många småsiffror och så en del tongivande toppar. För män mellan 15-44 är självmord den vanligaste orsaken, följt av olycksfall och därefter tumörer. För kvinnor ligger tumörer i topp, därefter självmord och olycksfall.

I nästa åldersgrupp, 45-64, ser listan ut så här för män: 1. Tumörer 2. Hjärtsjukdom 3. Självmord 4. Olycksfall.
Kvinnor: 1. Tumörer 2. Hjärtsjukdom 3.Stroke 4. Självmord

Det är läskigt att skriva om döden. Det känns nästan förbjudet, som att det kan straffa sig. När jag var liten hade jag tvångstankar: om jag tänkte på cancer skulle jag få det. Stefan Sauk var med i "Yrrol" och väste på sverigefinska: "Nå... det är jag som är kannssssser....". Det underlättade inte direkt. "Dödens lilla bok" av Magnus Carlbring är en bra diktsamling om döden. Karl Vennbergs "Rekviem" är en bra dikt om döden, "Döden är bara ränseln..."

Vissa dödsfall är mer exceptionella än andra. Elva personer drunknade i badkaret 1996. Jag kan knappast föreställa mig att det var vad de hade tänkt sig. Det blir så allvarligt när man skriver om döden. Respektingivande tyst. Tom Waits spelar "Benny" i Rumble Fish, han som äger "Bennys billiards" och någonstans mitt i filmen säger han "When you're young, you've got time, lot's of time. Then you get older and you realize: I have ten summers left. Think about it, ten summers."

Vanligaste självmordsorsaken? Hängning är absolut vanligast. Ganska vanligt är tablettförgiftning, skjuta sig med hagelgevär eller att hoppa framför ett föremål i rörelse. En person har kvävt sig i en plastpåse. Jag har alltid undrat hur man gör det. Nio personer dog av "stark kyla". Två siamesiska tvillingar dog innan de hann fylla två månader.

Fyra gick bort i ridolyckor, om vi ska använda eufemismer. Red bort i ridolyckor? Titta så lätt det är att tangera det smaklösa.

75 män dog genom mord eller dråp. Det är otäckt att tänka sig alla dessa öden. Men det långt otäckaste är statistiken för kvinnor som kvävts till döds, 314 stycken inom kategorin självmord, mord och dråp. Eftersom männen, som annars vida överstiger kvinnornas siffra inom självmordstatisken, bara är 100 här får vi anta att självmord inte är den tongivande orsaken inom "självmord, mord och dråp". Stryptag är vanligt inom kvinnomisshandel. Bara ta tag lite, skaka om henne, så att hon lyssnar. Hon lyssnar ju aldrig.

Om alla 90 000 hade bott på samma ställe hade en hel stad kunnat utplånas. Hela Umeå. Nu kommer döden lite här och där, mest bland äldre släktingar, små tragedier för enskilda familjer. Men det pratas inte så mycket om det, annat än när det händer. Då frågar man varför. Kanske hur. Man försöker prata om påtagliga saker som när och varför. Även om döden kom snöpligt eller lustigt får man inte skratta, det är aldrig roligt. När man är liten leker man att man är död ganska ofta, ligger på rygg med stängda ögon och öppen mun tills kompisen ropar "men du rööör dig ju!". Ju äldre man blir desto mindre vågar man leka den leken.

En annan bra diktsamling om döden är Pär Hanssons "Familjekista" minns jag nu. Det finns säkert fler.

Efteråt, när jag ögnat igenom registret, går jag runt ett tag. Åhléns träningskollektion "body burn" ter sig genast som osmaklig. Men det kanske inte är meningen att jag ska tänka på sånt.