Musik

I dag har jag skrivit en musikrecension på en folkmusikgrupps framträdande igår. Det är min andra musikrecension den här veckan och jag kan nu konstatera att det är inte min grej. Jag kan ingenting om musik, särskilt inte sådan musik som kräver att man kan bedöma själva hantverket. Recensionerna blir därför något slags potpurri av pressmeddelandetext och publikens reaktioner. Jag tycker själv att de blev dåliga. Och såvida jag inte börjar läsa musikteori kommer framtida recensioner inte bli något bättre heller.

En roligare variant vore istället att skriva utifrån mitt eget klåparperspektiv och istället för att skildra musiken, skildra en annan recensents beteende under konserten. Ponera att det är en recensent som har stort inflytande, är lokalt känd och dessutom besitter stor pondus. Vi skulle kunna kalla honom (ja, honom) för L. Då skulle recensionen se ut så här:

Som vanligt har L fått bättre platser än mig. Det är inte första gången. På Sagateatern senast hade jag full insyn i hans nackhårfäste, men anteckningsblocket var mig fördolt. Fan! Jag undrar om L antecknar? Varför får inte jag sitta på samma rad? Är vi inte lika mycket värda? Jag vet alltför väl svaret på den frågan.
Konserten börjar. Jag sitter femton rader bakom L, på grund av biljettkassans försumlighet. Det är en annan historia. Men jag ser att han kliar sig på polokragen. Vad betyder det? Jag antecknar det. Konserten fortlöper utan fler rörelser.
Paus. L rör sig mot förfriskningarna. Jag slår vad med mitt sällskap om att han ska köpa ett glas rödvin, i plastglas från en av bag-in-box-lådorna som ligger på bardisken. Han tar kaffe. Genast är jag framme och slänger upp en femkrona. Jag tar också kaffe. Bara för att göra en markering. Därmed har jag förlorat 25 kronor, fem på kaffe och 20 i vadslagning. I ögonvrån ser jag L ta plats på en stol, dricka sitt kaffe och klia sig i skägget. Jag undrar hur man får en sådan ständigt semilång stubb på sidorna. Mitt sällskap upplyser mig om att det finns en trimmer som rakar men samtidigt sparar längder. Det ringer in. På väg in i lokalen går jag bakom L och känner en frän doft av Old Spice. Jag ser inget anteckningsblock.
Konserten börjar. En ny ljussättning gör att jag kan se L:s profil. Han nickar i takt då och då. Jag tyder det som gillande. Konserten är mycket bra, slår jag fast. Jag skriver det i mitt block.
Därefter går jag. Jag hämtar ut jackan ur garderoben. "Jag har en tight deadline", skryter jag för personalen och lägger mitt block på disken medans jag tar på mig jackan.
"Fast det kommer väl ingen tidning i morgon?" näpsar killen i garderoben.
Ute på parkeringen försöker jag sladdda min cykel så att det sprutar grus på L:s bil. Jag ramlar på isen. Konserten var mycket bra.