Cribs Falun

Jag bor i ett studentrum på veckorna. Det är sunkigt. Inte för att det inte brukar vara sunkigt i studentboenden, men det här måste vara något slags rekord.

Det bor andra personer där också, men dem ser jag nästan aldrig. De går bara in i köket när jag inte är där, det hör jag eftersom jag sover i rummet närmast köket. Dessa personer har naturligtvis blivit till en kollektiv klump i mitt medvetande, en enda stor avpersonifierad köksnemesis.

De går med skorna på inne i köket! En ond cirkel, om man inte vill få svarta jordkokor på fötterna måste man själv gå med skorna på och sen är karusellen i gång. Golvet är äckligt och gulnat av allt köksfett.

Spisen är full av intorkad mat, pastasås, spaghetti som naglat sig fast. Micron ser ungefär likadan ut, plus att man blir flott om fingrarna om man försöker öppna den. Det är så att man börjar längta efter att bo på vandrarhem i Tyskland under Rock-am-ring-veckan med 200 Europeiska backpackers/ svettiga festivalbesökare.

Soporna ska vi förstås inte prata om. Enough said att någon har knölat ner en stor bullpåse som toppen på isberget, så att inget annat går ner. Det finns ett taffligt försök till kompost under diskbänken också, så att flughärdarna ska kunna föröka sig med bakteriodlingsvariabler. Eftersom det är så fullt i sophinken och ingen vill ta ut soporna (jag vägrar, det är fan inte mina grejer, det är nemesis grejer!) har folk börjat ställa sina sopor på diskbänken istället. Där stor juicepaket och surnade mjölkpaket och en öppnat burk sparris som har några dagar på nacken nu. I själva diskhon ligger smutsig disk, en pizzaslicer med tomatsås på och massa gammal uppblött mat.

Och kylskåpet är precis så äckligt som ni kan föreställa er.

Det är därför med största motvilja jag lagar mat i det köket. Jag använder bara egna köksredskap och diskar dem på en gång efteråt, med händerna och Eldorado diskmedel. Jag vägrar ta i diskborsten som ligger där, den utstrålar hepatit C på lång väg (eller som Axel kallade det: zigernarflickan Hepatitzi) (- Katarina Taikon, ni vet).

Själva bygget är något slags gammalt boende av något slag, kanske för äldre? I gult tegel och med över 150 rum. Stort och ekande med långa korridorer, men på nätterna hör jag alltid någon dra en rullväska över stengolvet. I tisdags kväll när jag kom hit hade någon eldat upp sopkorgen utanför porten. På onsdagsmorgonen stod Ocab sanering ute på parkeringen i full mundering. Och de skulle inte ens till mitt kök...


Jag låser alltid dörren, jag äter på rummet, jag byglar fast min cykel i cykelstället, jag har börjat diska i handfatet på toaletten, jag tvättar mina kläder hemma hos föräldrarna och banne mig om jag inte sätter upp en lapp i köket snart!

Å andra sidan flyttar jag ut om en vecka. Och jag vägrar ta ut soporna. Jag ska nog kunna vänta ut nemesis, oh watch me. It. Is. On.