Biltystnad

Jag vet inte om det bara är jag, eller om alla som jobbat som reporter känner igen det här. Men när man åker ut på jobb är man två. En journalist och en fotograf. Praxis är att fotografen kör. Själv sitter man bredvid och försöker komma på något att säga.

Särskilt under sommaren är det mycket folk i omlopp. Det innebär att man slänger ur sig följande fraser och typ blundar samtidigt för att man är så pinsam till flera olika människor varje vecka:

- Jaha, får du någon semester i år då?
- Har du jobbat här länge?
- Vad kör ni för kameror på tidningen? (Den har jag frågat till tre olika personer redan, så ja, jag kunde svaret).

Inte sällan är fotografen utarbetad, trött och lite bitter. I bästa fall försöker han/ hon följa upp samtalet med samma frågor till mig. Hur länge jag ska sommarjobba, vad jag ska göra i höst, att Umeå är en fin stad för jag åkte ju igenom där 1997 på väg någon helt annanstans...

Sedan är det liksom slut. Det blir tyst i bilen. Man försöker prassla lite med sina papper, läsa ett pressmeddelande igen, knappa lite på mobilen. Inser att det är en halvtimmes bilfärd kvar, och sen ska man hem också. Fotografen stirrar stint på vägen. Muttrar något om jävla trafik. Man försöker hjärt- och lungrädda samtalet. Frågorna på nivå två är av den här typen:

- Hur trivs du annars på tidningen?
- Var du på peace and love i helgen?
- Ska du åka bort på semestern eller blir det bara hemma i stan som gäller?

Till slut lyckas man alltid hitta ett korn att utveckla vidare och aldrig är man så tacksam över att en annan människa såg Stefan Sundström på P&L eller Allsång på Skansen i måndags, i vanliga fall skulle jag kräkas över människan men nu blir det ju intressant! Man kan säga något om det. Som att Anders Lundin tagit över arvet efter Lasse Berghagen bra. Ja jag vet ju inte, men det är en sak man kan säga för det är antagligen sant. Eller att Stefan Sundström har sådant intressant samhällsengagemang. Det är nog den största komplimang jag kan ge om honom, men sitter det ett Sundström-fan i bilen är jag villig att försöka. Jag kan improvisera om vad som helst. Det här är bilresans höjdpunkt. De korta, blossande minuterna av avslappnat samtal. Det här går bra, hinner man tänka.

Sedan går det utför igen. Vägen ligger långsträckt framför en och utanför finns bara skog att titta på och man klickar på pennan och kollar bläcket och frågar hur långt det är kvar. Gränsen för hur mycket utbyte man kan ha av en människa man aldrig träffat förut är nådd. Därtill en människa som är sanslöst avtrubbad när det gäller att träffa just nya människor.

- Det är väl någon mil kanske... hör man. Fotografen vrider upp radion när nyheterna startar. Man byter några ord om det som sägs. Sedan är det verkligen slut. Man läser vägskyltar och tittar på sina skor. Knyter dem.

Veckans bottennapp: När jag låtsades sova i bilen.