Ain't it just like the night to play tricks when you're trying to be so quiet

När jag inte har tagit upp mitt munspel på länge inbillar jag mig alltid att jag ska kunna spela introt till Visions of Johanna. Men jag tror att det går i fel tonart. Jag tror mitt munspel är stämt i C. Nu skrattar säkert någon. Jag vet inte. Jag har ingen koll på tonarter. Men det vore grymt att kunna spela det introt. Kanske var det därför jag ville ha ett munspel.

Jag är rätt avundsjuk på människor som har medfödd musikalitet. Som har absolut gehör och såna grejer. När jag spelade piano brukade jag öva in stycken utantill och liksom lura mig själv att jag var en "natural". Nuförtiden spelar jag en tafflig första del av Für Elise, på sin höjd. Och det är ju inte till mycket glädje för någon. Men folk brukar säga att jag har pianofingrar. Åtminstone sa de det förut.

En annan sak vuxna brukade säga för att muntra upp mig när jag var yngre var: Men du som är så lång, du borde satsa på att bli fotomodell!
Ett sånt uppenbart ljug att det blev pinsamt för båda parter. Och jag har aldrig viljat bli modell. Däremot har jag viljat kunna spela piano som en naturbegåvning. Och nu vill jag kunna spela munspel som Bob Dylan.
Ett tag ville jag kunna teckna och jag övade och övade. Det gick inget vidare. Jag är alldeles för darrhänt. Det måste vara rimligt. Man måste kunna se det utan teleobjektiv. Då tror jag att man kan. Förresten vill jag kunna skriva texter som Dylan också. Inte heller det är i sikte. Jag spelar nu bara frijazz med mitt munspel.