Down on memory lane

Shit, klockan är 05:50 och jag är vaken nu för jag ska ta bussen från Piteå 06:40. Ögonen går i kors och det här påminner mig om när jag gjorde praktik i Skellefteå förra året, då åkte jag med den här bussen varje dag i nio veckor. Jag känner en djup respekt för mig själv nu. Och jag känner att jag förmodligen inte skulle göra om det i en handvändning.

Snart är det slut på Piteå - Axel har sagt upp sin lägenhet och ska vara ute om en månad. Även om jag flyttade redan i höstas har jag ju alltid kunnat komma tillbaka. Jag har flyttat så mycket nu att jag är trött på det, riktigt trött, och jag vet inte riktigt varför det känns så sorgligt att flytta från Piteå. Kanske för att jag inte tänkt så mycket på det, eftersom jag ju inte bor här nu, och så kom det bara över mig. Och för att jag vet att vi nog inte kommer tillbaka, för som vi sa igår, att sakna Piteå är ändå ett mycket bättre alternativ än att flytta till Piteå.

Igår tog jag en tvåtimmars långpromenad mellan Djupviken - Munksund - Pitholm. Regnmolnen hopade sig och det var så där kvavt och varmt men samtidigt hotande. Särskilt Pitholm är riktigt fint med sin dalgång, man blir nästan nationalromantisk. Jag passerade massa minnen på vägen, en del var inte ens planerade som min hemska chefs gamla hus på Klubbgärdet där jag flera gånger fick hämta upp hennes bortskämda dotter med bil när vi skulle jobba tillsammans. Eller mitt gamla jobb, eller Piteå-Tidningen nere i stan där jag tvättade alla fönster förra sommaren. Och ett hus vi flyttstädade på Strömnäs efter att en kvinna dött, jag minns att vi skurade bakom tvättmaskinen och det var förra årets Eurovisionvinnare på radion, och så tog vi paus och fikade bullar ute på trappen. Nu stod det en husvagn bredvid huset och det såg bebott ut igen.


Jag kom inte fram till så mycket på promenaden. Annat än att man aldrig vet på förhand vad man kommer att minnas. Kanske är det sånt jag nästan inte lagt märke till, som jag sedan kommer att minnas bäst.