En bonde i vår virtual village

Igår gick första avsnittet av "Bonde söker fru" på TV 4. Konceptet lyder som följer: åtta svenska manliga singelbönder ska i två avsnitt visa upp sig själva och sina gårdar. Sedan får de kvinnor som känner sig manade skriva brev till "sin bonde" - dvs. den man fallit för hemma i vardagsrumssoffan. Det blir dejting som vi får se på tv i höst. Förhoppningsvis hittar alla bönderna varsin fru.

Det finns mycket man kan säga till programmets nackdel. Det första som slår mig är hur gammeldags det är, precis som många av de liv bönderna i programmet lever. Eftersom jag själv är född mitt i myllan känner jag igen det där med att farmor och brorsan och mamma och pappa ska bosätta sig kvadratiskt runt samma gård. Sönerna väljer eller väljer bort jordbruket i tidig ålder, och om de har valt det blir en fru en sista pusselbit att passa in. Någon som flyttar till gården, hjälper till med lagård och hushåll och föder ett knippe arvtagare till farmen. Det är kanske ofrånkomliga premisser. Men det är också så fruktansvärt stereotypt.

Det är heteronormativt så det stänker om det. Förutom titeln "Bonde söker fru" finns det inget som säger att det är kvinnor som ska sukta efter bönderna. Det bara är så. Hur skulle det annars vara? Linda Isacsson leder programmet och åker äppelkindad ut som någon slags provdocka för hur männen reagerar på kjolstyg. Hon ställer lagom svåra frågor, åker fyrhjuling och klappar grisar. Snygg, men i blåkläder. En fot i myllan. En jordnära tjej. Nog kan man tro att det är en sån alla bönderna vill ha.

Men även om jag blundade med ett öga under gårdagens program så tycker jag att underhållningsvärdet inte får underskattas. För, handen på hjärtat, så mycket att hänga i julgranen verkar bönderna inte vara. Lite tafatta, lite fula, lite feta på sina håll. Säkert luktar de lagård. Kanske är det därför de måste saluföras tillsammans med sina gårdar, så att ensamstående tjejer med tre hästar ska bli sugna på att flytta dit. "Vad vackert här är!" utbrast Linda Isacsson framför Ölandsbondens hus, och indikerade samtidigt att här får man minsann köpa ett helhetspaket.

Det är helt enkelt, trots de styltiga traditionerna, så mycket freakshow det kan bli i svensk tv. Det agrara samhället, vaggan till vår nutida civilisation, fortfarande vid liv men med nya maskiner, uppvisad i dess mest osminkade form. Ensamstående män, svärmödrar i bikini, gröt och limpmacka i vad jag hoppas kommer bli en totalkollision med det moderna samhället. Till nästa avsnitt hoppas jag verkligen på att själva urbilden av en ungkarl ska vara med: den ensamme bonden i Norrlands inland. Han ska prata sävligt, bjuda på snus, dricka kaffe från fat, svära åt korna och stå och blicka över nejderna och då ska Linda Isacsson utbrista: "Vad vackert det är här!". Och han ska svara: "Jo."

Jag tänker se varje avsnitt. Det kommer bli långt pinsammare än svenska "Sex inspectors" som väl ska dra igång till hösten?

Och till nästa gång väntar jag på gayversionen av "Bonde söker fru". Det tror jag skulle vara grejer det.