Jobb

Så jag sökte ett jobb, eller: jag sökte många, och i dag ringde jag på det ena. Och det var Janne som stod i annonsen som svarade men Janne hade inte riktigt koll på läget så jag kunde ringa Pär. Om en stund så där. Han sitter i telefon just nu. Han har koll på läget.

Så jag ringde Pär om en stund och Pär sa att "nej du vet att vi har så många andra". Och jag sa att ni hade ju en annons ute men "jo men det var ett misstag för nu har vi så många praktikanter som varit duktiga, så många andra som ska få plats. Vi vet inte hur vi ska få plats med alla. Ja det är en ny förstås, en utifrån, men sen är det, du vet. Tyvärr. Så är det. Häpp".

Och jag sa jaha okej då är det så så då förstår jag förstås.

Då förstår jag nog att ja jo det gör jag förstår förstås jag fattar.

Tack och hej och hej och tack och ni tog er tid men det sa jag inte, inte den här gången, bara så.

Sen gick jag ut i smältsnön och mina skor blev blöta. Och jag tänkte igen på det här att man måste visa dem, skorna, det blöta tyget, framfötterna. Det måste man verkligen. Annars har man inte en chans därute. Men hur gör man då?'

Senare på teven var det Danmarksmodellen på Aktuellt där arbetslösheten bland ungdomar sjunkit till under tre som man kan jämföra med Sveriges 13. Procent. Det lät ju fint och bra. Kanske Danmarksmodellen vore något för oss? De förklarade så pedagogiskt och fint att den byggde på en framgångsrik metod som byggde på att man ändrade reglerna lite. I praktiken innebär det att det är lättare att avskeda. Omsättningen på arbetsmarknaden är högre. "Det är ju bra att dom kan avskeda såna som jobbar dåligt" sa en anställd. En annan del av den framgångsrika metoden var att de slutat vara så givmilda med bidragen. Bidragsfuskarna ska tvingas till arbete. Det tyckte en annan anställd var bra. Så man får kämpa lite. Han stod och blandade cement. Han hade stålhättor på sig. På framfötterna.