De har en iller

De har en iller och de går med den ute på gården. Han står med kopplet i handen. Hon en liten bit bort, halvt frånvänd. Illern ligger som en tub i gräset, helt stilla. En liten bit bort spelar några barn fotboll. Samma kille gör mål på mål. De andra gör oouch-ljud från magtrakten. Någon springer runt och blåser i en visselpipa. Och så bollens dunsande. Livliga diskussioner. Paret med illern står tyst. De undrar kanske varför de köpte en iller. Vad man ska med den till. Den är ju inte speciellt rolig att gå med. Och hemma biter den hål på saker. Det vore roligare att spela fotboll, verkar killen tänka. Tjejen tittar fortfarande bort, blicken fäst mellan huskropparna. Varför döpte vi vår iller till Killer? kanske hon tänker.
Jag vet inte om den heter Killer. Men det är möjligt.
I morse läste jag folks förslag på namn till lokaltrafikens bussar i Umeå. Jag hann bara läsa ett. “En av bussarna ska definitivt heta Busster!” skrev signaturen Jon. Det var så dåligt att jag blev illamående. Jag får klaustrofobi ibland när jag märker hur förkrympa folks kreativa universum är. “Jon” kanske är en skolpojke. Men mest troligt är han 35 och jobbar på Volvo lastvagnar. Han har fru och två barn som heter Tingla och Noel. De har en hund som heter Rocky och en bortsprungen katt som hette Misster. Han brukar skratta åt det själv när han berättar om namnet för gäster. De skrattar pliktskyldigast. Men nu när katten sprungit bort kan han inte berätta om namnet längre. Hundnamn är svårare. Kanske borde de skaffa sig en iller. Även den kunde ju heta Killer. Eller Ville R. Eller Liller. Eller Ben Stiller.