Nio skivomslag

Vilket är världens snyggaste skivomslag?

Ett par självklara kandidater kommer upp. Blondies Parallell Lines. Beatles Help! Jimi Hendrix Electric Ladyland. Man har vägt dem i händerna från mammas och pappas skivhylla. Andra har man suktat på i affärer. Några har man.
De ovan nämnda är inte med på min lista. Jag tänkte lista tio men kom bara på nio och man ska aldrig pressa fram något som inte finns där:

1. Nick Drake - Five leaves left. Ser härligt drömskt och solblekt ut. Lite fult är det, javisst. Det är halva grejen. Gillar att bilden har ett stort djup i centrum med fönstren och trädgården som skymtar, men att Nick tittar åt ett helt annat håll. Fin grön ram också. Fint, helt enkelt.

2. Patti Smith - Gung ho. Det vore pinsamt enkelt att välja Horses, men jag gillar också det här. Arbetsför amerikansk man med allvarlig blick, för tankarna till American gothic. Precis som det föregående är det intressant och tål att tittas på ett tag. Mannens skugga ser fruktansvärt otäck ut. Man vet förresten inte om han är en galen sydstatsrasist eller en hygglig person. Nu är jag säkert dåligt påläst - är det Pattis pappa eller nåt?

3. The Shins - Chutes too narrow. Gulligt omslag som inte gör sig på bild - det är faktiskt i 3D med utvikbara delar. Plötsligt minns man barndomens lekböcker och önskar att det kunde finnas sådana läroböcker nuförtiden. Så mycket roligare allt skulle vara.

4. Tom Waits - Small changes. Från naivism till Tom Waits. Det finns naturligtvis många omslag att välja på i posören Waits katalog, jag väljer just i dag den här parafrasen på Dylans Bringing it all back home. Tycker bilden sammanfattar det hela rätt bra: strippor, glitter, en sliten kostym och gubbkepsen, allt inbäddat i cigarettrök och säkert också en tung doft av whiskey. Inte lika mycket cirkus som hans andra grejer, och inget piano, men den allestädes närvarande posen med handen i håret som om han tänker svåra tankar. Inget illa ment nu, jag gillar Tom Waits. Och här vet man vad man får.

5. Radiohead - Hail to the thief. Vägde mellan detta och OK Computer. Tycker det här är väldigt snyggt formgivet och faktiskt så får man, precis som hos Tom Waits, ganska bra uppfattning om vad det är för musik man köper. Modernt och snyggt.

6. Suede - Dog man star. Att Suede alltid satt image i första rummet är ingen hemlighet, men det är när de vågar tona ner sig lite som här som de är snyggast. Fortfarande lätt homoerotiskt, men utan att vi behöver se Bret piska sig själv på stjärten med en mikrofonsladd i Fame Factory. Här hade de fortfarande stil. Sedan gick allt utför. Även här fönster. Det är tydligt. Jag gillar visst fönster. Tycker också om att det väcker frågor. Är mannen på bilden utslagen, utnyttjad eller bara trött?

7. Logh - The raging sun. En skallform av blommor och törnen. Häftigt hur blottade tänder fortfarande väcker primitiva flyktkänslor hos människor. En dödskalle som fortfarande är hotfull och inte på ett stagnerat sätt utan aktivt hotande. Man kan sitta länge och fundera på om den inte är deformerad på något litet otäckt detaljsätt. Kanske är det rovdjurständerna som gör det.

8. John Cale - Paris 1919. Vit kostym - chokladbrun text. Hur kan han se så sober ut med all denna chokladsås hängande över sig? Egentligen ganska fel: bildformatet, stolen och kläderna är menade att se ut som Paris 1919, medans typsnittet faktiskt skriker 1970-tal (Typsnittet är väldigt mycket Henri Toulouse-Lautrec annars... reds. [Axels] anm.). Av någon anledning funkar det ändå och är snyggt på det där ställa längst fram i skivhyllan-sättet. John ser förresten ut att vara på vippen att börja flanera.

9. Joni Mitchell - hits. En klassiker, men jag har lustigt nog alltid tittat mer på bilen än på den liggande kvinnan som vi väl får anta är Joni själv? Stilrent men ändå dynamiskt med snyggt typsnitt. Kan man förresten anta att bilen är Jonis? Den ser ut att vara det.

Sammanfattningsvis verkar jag vara svag för svartvitt, soldis och speglar. Nu tycker jag att alla andra kan länka till fina omslag i kommentarerna!