Minnet

En sak som oroar mig är mitt dåliga minne. I kväll slog det mig att jag har undanträngt hur dåligt det egentligen är ställt med det hela. Jag är för ung för att ha alzeimers, även om flera av de tidiga symptomen stämmer in på mig.

Till exempel är jag dålig på att lyssna. Koncentrationen tryter snabbt och det känns flimrigt i huvudet. Jag överkompenserar för det här så mycket jag bara kan och försöker minnas fragment av det människor säger för att över huvudtaget kunna ställa följdfrågor, men jag tror också att det lyser igenom på att jag ofta frågar om saker som folk redan sagt. "Jag är lite trött" är en vanlig ursäkt jag brukar köra med. Eller "ja just ja, det sa du ja". Fast jag inte alls minns att jag hört det.

Att jag glömmer ord hela tiden är en annan sån där grej. Det är lättare att skriva för jag tror att tangentbordet och händerna går lite före hjärnan på ett sätt. Jag tycker också om text för att jag kan gå tillbaka i den och hitta tråden igen. Namn glömmer jag jättefort. Är inget vidare på ansikten heller, eller siffror. Jag brukar minnas textbitar och låttexter. Axel kan bevittna att jag till vardags ofta frågar samma sak flera gånger på raken. Jag brukar komma på mig själv med att ge Kosmos vatten på nytt efter några minuter. Och händelsen med hårgelen i frysen är egentligen bara läskig.

Det kan säkert verka som att jag överdriver, och till viss del har jag alltid varit lite disträ eller i min egen värld. Men antalet glömda spisplattor, konstiga placeringar av grejer tillsammans med min oförmåga att lyssna har kommit på senare tid. När jag googlade runt lite på dåligt minne insåg jag också exakt när det kom. Låg ämnesomsättning nämndes som en orsak, och den diagnosen fick jag för över ett år sedan. Ett år har jag hört är den längsta tid det tar innan man ska vara symptomfri. Alltså är det något fel på min medicinering, om det nu hänger ihop. Och jag tror jag att det gör.

För mitt minne av sånt som hände innan det är ganska vagt. Jag tror inte jag skulle kunna namnge många gamla klasskompisar. Allt flyter ihop när jag tänker på det. På ett sätt känns det som att jag har ett stort svart hål bakom mig. Det är också därför jag uppehållit mig vid gamla minnen så mycket i bloggen, ett sätt att försöka minnas och sätta på pränt det jag minns för att inte det också ska försvinna.

Nu har jag i alla fall mailat min husläkare (efter att ha insett att en privatläkare tar runt tusenlappen i timmen, yikes) och bett honom boka en tid åt mig. Antagligen kommer jag få tillbaka ett svarsmail att han är på Mallorca till i September. Jag har inte så höga tankar om min husläkare här i Umeå, en man jag aldrig träffat. Låt mig avsluta med en händelselista på varför jag inte har så höga tankar om honom, och på så sätt kanske ge en nyanserad bild av hur bra vår offentliga vård fungerar:

1. Första gången jag skulle boka tid med honom var i vintras. Han hade tre obskyra telefontider. På två av dem var han borta och på den tredje svarade han aldrig. Jag fick ringa vårdcentralen som fick be honom ringa mig. Det gjorde han och jag fick en tid för att ta blodprov. Senare skulle han ringa mig för att boka en läkartid, eftersom jag då ätit min medicin i ett år och det är brukligt att man gör en kontroll med läkarbesök efter den tiden.
2. Eftersom han inte bokat fast ett läkarbesök tillsammans med provtagningen fick jag betala för att ta prover. Personalens kommentar var: "Det var konstigt, varför har han gjort så?". I kön till receptionen hörde jag personen framför mig klaga på samma läkare, att han aldrig var inne.
3. Jag fick ett nytt recept utskrivet via telefon. När jag skulle hämta ut det hade han lagt undan helt fel medicin åt mig, trots att han upprepade gånger frågade om vilken medicin jag åt. Jag fick ringa till vårdcentralen som tog tag i saken.
4. Jag fick ut rätt medicin, men felmärkt. "Mot struma" står det på etiketten. Struma är i själva verket totalt motsatt sjukdom mot det jag har. Men medicinen är rätt, konstigt nog.
5. Det där med att han skulle ringa och meddela mig en tid har ännu inte inträffat. Men jag har känt mig så uppgiven att jag inte orkat jaga honom igen. Och om jag nu mot all förmodan får komma dit kommer han att säga saker som "det syns då inget på proverna" och "du är säkert bara stressad". It's nothing I haven't heard before.

Men nu ska jag vänta på att han ska höra av sig. Gör han inte det tänker jag bli bråkig och inte bara vara snäll och säga tack och jaha. Då blir det andra bullar.