Onsdag

Man ska inte underskatta morgnar. Morgnar är som bäst om man har lång tid på sig innan man ska iväg. I dag hade jag två timmar. Jag håller på och läser om Peo Enquists "Kapten Nemos bibliotek" - faktum är att det var så länge sedan jag läste den att jag inte minns nästan nåt. Den är i alla fall riktigt bra, jag måste läsa mer av Enquist i sommar. Funderar på att ta mig an "Sekonden" härnäst.

"Jag stod ute på bönhusbron, och på något sätt befann jag mig i mitten av mitt liv. Och ändå var jag bara fyra och ett halvt år."

Enquist är, precis som Torgny Lindgren, lite av en expert på bestämd form i språket. Där jag t.ex. skulle säga att jag tog en skarp kniv, skulle Enquist skriva "han tog skarpkniven". Lindgren går ju ett steg längre och petar in ett genitiv i alltihop: "Han tog mormors skarpkniven". Jag tycker att det är ganska härligt.

Nu, eller rättare sagt i dag, har min Jäderlundrecension gått i tryck. Eftersom det hela blev så försenat var det tänkt att bli en lite mer resonerande text mer än en vanlig recension. Jag känner mig rätt missnöjd. Dels har de plockat bort ett helt stycke i mitten som jag tycker gav sammanhang mycket bättre och inte stängde ute 97% av läsarna. Dels så tycker jag det är rätt dåligt skrivet av mig. Klassikern, jag vet. Jag är nöjd när jag skickar in grejerna (eller snarare: jag jobbar tills jag är nöjd) och sen när de går i tryck så halvblundar jag när jag läser. Det här kan faktiskt illustreras med en kurva där jag börjar skriva och känner mig ganska nöjd, fortsätter skriva och tycker allt blir jättedåligt, gör om det mesta och känner mig nöjd igen, ser artikeln i tryck och vill helst bara dö, låter det gå någon månad och läser om den för att känna mig nöjd igen. Det är ett ganska opraktiskt sätt att bedöma min egen insats. "Vad tycker du om din text?" "Jag tycker den blev helt okej och jag hatar den fullständigt".

Lite så. Jag undrar om jag nånsin vänjer mig.