Amatörpoeter är pinsamma

En fundering så här på kvällskvisten.


En skrivarcirkel jag var med i på gymnasiet bestod av mig och fyra tanter över 50. Från början var det en skrivarkurs med fler människor i min ålder, men när det sedan mynnade ut i en cirkel droppade folk av. Jag stannade kvar.
Och en helg skulle tanterna ha poesiuppläsning på en folkhögskola.
Jag satte sulorna i golvet direkt. Nej. Jag kan inte. Jag har inte tid. Och så vidare.
Det var ett himla tjat, och Dagmar ringde samma dag och erbjöd sig att skjutsa mig (hon körde som en galning för övrigt).
Men jag gick inte dit. Och jag ångrar mig inte. Även om de efteråt hävdade att det var ooh så stämningsfullt och bra. Jag kände pinsamhetsvibbarna lång väg.

Det skulle dröja flera år innan jag var på min första amatörpoesiuppläsning. 2003 och då hade jag precis som genom ett mirakel överlevt världens svåraste intervju och fått börja som recensent på FK. Lyrikrecensent. Och eftersom jag kände en viss press att bli mer bildad tyckte jag att en poesiuppläsning på biblioteket med folkhögskolans elever kändes som en bra erfarenhet. Herregud. Det kryper i kroppen än. Det började med att vad som verkade vara skolans casanova släntrade upp till micken i skinnjacka och jeans och fräste:

- Du tittar på min... operfekta...! ...kropp! ... med dina ...perfekta! ...ögon!

Och jag höll på att dö av skratt för det var bara så klyschigt. Sedan kom den obligatoriska trebarnsmamman som försöker bejaka sig själv och drog en dikt om blommor i en vas och bla och bla och bla. Och det pinsammaste av allt var två tjejer som skulle läsa upp en dialog och de hade noll trovärdighet, noll känsla, och stakade sig hela tiden. Jag smög mig hem långt innan det var över och lovade mig själv dyrt och heligt att göra allt för att undvika amatörpoeter som vill mer än de kan.

Tyvärr finns de allt för ofta i radion. Hörde något fruktansvärt på den lokala Pite FM för några veckor sedan: en tjej som läste upp en dikt om en kille som lämnat henne. Och hon var så uppenbart generad. Fint. Du får vara generad. Men läs inte dikten i radion då!
Förutom att detta stycke lyrik var sällsynt illa skrivet så var uppläsningen grotesk.
Ungefär så här:

- Du ska veta... eh, att jag, eh, saknar dig, du ska veta, eh, att eh, du är, eh, eh, den enda... och du ska veta att jag, eh, saknar, när vi, eh, eh.... låg tillsammans, eh, iminsäng (alla jobbiga partier lästes ihop till ett ord), och, eh,eh... och kysstesochkramades...

Mina öron skämdes.
Mina kräkreflexer fick mer motion än de ville ha.

På tal om poesi vill jag också understryka att även etablerade poeter kan vara pinsamma. Som sammakomsten Lyrikvännen ordnade när olika poeter samlades utomhus en kväll och läste dikter till Lyrans stjärnbild. Eh. Nu har den tillställningen blivit så pass häcklad av andra att jag inte känner att jag behöver spä på bägaren ännu mer. Eller jo, det gör jag: Så ofantligt pretentiöst och fånigt. Det är så man skäms å stjärnbildens vägnar.

Betyder det här att jag hatar all lyrik och all lyrikuppläsning? Självfallet inte. Bara för att någon vågar sig upp på en scen med ett knöligt och svettigt kollegieblockpapper i handen betyder det inte att man måste tycka att det är bra. Tyvärr.

Och bara för att någon blivit publicerad betyder det inte att det är bra. Vilket många recensenter verkar tycka. Jag tror många är så rädda för att inte förstå att de ägnar hela recensionen åt att just försöka förstå, hellre än att säga vad de egentligen tycker: Det här är för mig totalt obegripligt och meningslöst.

Ett par tips på poeter som är värda att läsa (om man är intresserad och litar på mitt omdöme):
Tomas Tranströmer. Gunnar Ekelöf. Elsa Grave. Ann Jäderlund. Pär Hansson. David Vikgren.

Och så den aldrig uttröttlige rebellen Bruno K Öijer, förstås. Han gör bra poesiuppläsningar. Han gör en show av det: släpigt språk, nickningar, total världsfrånvaro. Inga extranummer och ingen flirt med publiken annat än att inte flirta.

Jag såg honom 2002.
Recensenten skrev att han såg ut som Sideshow Bob.
En fullkomligt ärlig, och mycket träffande åsikt.