Back to the basics

Lustigt hur drömmar kan få en att minnas saker.

Inatt hade jag en av mina mardrömmar. Jag är rätt van, ända sedan jag var liten har jag drömt mardrömmar i perioder. Ofta om jag är stressad eller oviss. De kan nästan aldrig skrämma mig längre, jag har drömt det mesta: att jag blir knivhuggen i magen, att jag dör, att jag kvävs, att jag drunknar, att jag bevittnar en offentlig avrättning... jag tror min hjärna arbetar febrilt för att försöka hitta saker som skrämmer mig.

Så inatt. Jag drömde att jag var på en bondgård och en bonde hade byggt ett eget slakteri - en slags maskin. Jag fick titta på när han fiskade upp ett sto från stallet och körde ut det på rullbandet, och nitade fast en sele i skinnet. Selen lyfte hästen som skriade och sparkade i en gripklo och förde den mot en kvarn, benen först... hästen maldes ned. Allt utom huvudet som fortfarande levde och åkte runt i maskinen tills det kom ut i en lucka och skrek så att en tryckvåg bildades, käkarna var uppspärrade och ögonen rullade... sedan imploderade huvudet och hästen var död.

Drömmen gjorde mig både rädd och illamående. Jag fick dåligt samvete över att jag ätit kyckling kvällen innan. Och jag mindes något.

Drömmen var baserad på något jag sett.

Jag blev vegetarian när jag var 17 och innan dess började jag förstå mig på det här nya med internet. Jag började surfa runt på olika djurrättsorganisationers hemsidor och där fanns det filmer. Av slakter. Jag vet att det fanns kor som fick gå runt i karuseller där de fick elchocker vid en viss punkt, och grisar som trängdes i för små utrymmen. Men det jag minns bäst och säkert aldrig glömmer är hästarna som lyftes upp levande i gripklor och fördes genom olika förberadande faser av slakten, fortfarande levande och skrikande, verkligen skrikande för fulla strupar. Jag har aldrig hört en häst skrika så. Varken innan eller efter. Och sedan dödades de, men jag minns inte hur. Jag tror att jag hann slå av filmen innan. Naturligtvis kom hästarna direkt ur en plågsam slakttransport där de stått utan vatten och mat flera dygn, många med otäcka sår och flera var redan döda.

Och jag bestämde mig. Den dagen jag kan se på det här med gott samvete så ska jag också äta kött.

Så det är efter den devisen min kosthållning fungerar, egentligen. Jag äter kyckling och fisk för att jag skulle klara att se när de dödas och styckas och filéeas. Jag vet att jag klarar det för jag har sett det. Sedan finns det självklart dåliga uppfödare också, men jag försöker göra bra val.

Det finns säkert mer humana hästslakterier också. Men mitt psyke klarar det inte. Och på ett sätt känns det bra att drömmen påminde mig om det. Varför jag slutade. Och varför jag inte kommer att äta kött igen. Någonsin, känns det som.